Aftonbladet – 16 mars 1874, sida 3

ögonblick i allmogens lif: på den vigtiga tilldragelsen, då en familjemedlem skall öfvergifva fåder och moder för att sätta fötterna under eget bord. I den mellersta — hallandsstugar — finna vi deremot en tafla ur hvardagslifvet i en af dess vackraste stunder. Det är endast två figurer, far och mor sjelfva, af hvilka den senare låter det flitiga spinnrockshjulet hvila för att läsa någon gammal saga för sin gubbe, hvilken uppmärksamt lyssnar på hvad han hör. Dessa stugor med sina väl utförda fignrgrupper ådraga sig, såsom man lätt kan förstå, alia besökandes lifliga intresse, och det torde vara svårt nog att uppgöra en rangordBring mellan dem. Om vi blefve ålagda att fälla ett jämförande omdöme, satte vi kanske i främsta rummet den sistnämnda: den halländska idyllen, När man ser alla dessa och tusentals andra märkliga ting, smakfullt och systematiskt ordnade i skåp och montrer samt på rummens väggar, uppstår den frågan, om samtid och efterverld jämväl kan hafva någon nytta af en sådan samling. Det är en känd sak, att våra konstnärer lifligt intressera sig för hr Hazelii företag. Artistögat finner esomoftast yttringar af fint konstsinne till och med i de för andra nenniskor minst tilltalande af allmogens prydnader. Tidskrift för Hemmet meddelade i sina båda företa häften för 1873 en väl skrifven appsats med titel: Några vinkar om konsten i hemmet2, i hvilken äfven det spörsmäålet göres och besvaras: Ega vi verkligen något stoff till en fosterländsk utveckling af konsten i hemmet? Förf. på minner om att vårt land verkligen har rika tillgångar att fylla de brister, som nu göra sig känbara. För att styrka detta, heter det vidare, behöfva vi blott hänvisa till de nordiska fornfyndens och den svenska medeltidskonsters rika och egendomliga ornamentik samt till den originella stilen i våra nationaldrägter och allmogearbeten... När ögat vant sig vid drakslingans egendomliga karakter och fått sigte på den fina, originella stilen i våra gamla allmogearbeten, skall man ovilkorligen lockas till efterbildning. Men detta är blott första steget. Den ursprungsfriska, med vårt inuersta skaplynre befryndade anden i dessa gamla konstformer skall rena vår smak och väcka vår slumrande uppfinningsgåfva. På den gamla fosterländska jordmånen, bearbetad af nutidens förädlande krafter, skall sålunda konsten i hemmet uppväxa, hägnad och odlad af fina siunen och konstskickliga händer. till glädje och gagn för familj och folk. Då skall handarbetet icke längre af ungdomen föraktas säsom en betydelselög, andefattig sysselsättning, utan värderas såsom ett element i vår nationella utveckling. Då skall uppstå ett fritt och gladt byte mellan ateliern, museet och verkstaden, likasom mellan den bildade qvinnan och allmogen — en utvexling af urgamla ider och nya tillämpningar, och af hela denna friska konstverksamhet i hemmen bland höga och låga skola utgå elementen till en renad nationel smak, som omärkligt skall återverka på Konst och industri och slutligen gifva sin insats med i den stora verldskulturen, i utbyte mot det nya den derifrån återbär till fäderneslandet. — Förf. nämner i sammanhang härmed sågom en känd sak, att utländingar öfverfört prof af våra allmogeväfnader till utländska fabriker, och omtalar, att i Stockholm finnes en samlare, som förbunidit sig att förse tyska fabrikanter med gammalsvenska mönster, hvarigenom viimöbeltygsoch sjalmönster få och redan fätt tillbaka vårt eget såsom lån från utländingen, derför att vi ej förstått att sjelfva taga vara derpå. Det kan och bör, såsom äfven nu anförde förf. riktigt anmärker, ej bli fråga om att bortvisa allt utländskt, derför att man önskar bringa det inhemska till heders. Men först då, när vi tillegnat oss en egen nationel smak, skola vi med fritt urval och ej i slafvisk efterspniog draga till oss det bästa af främmande nationers konstformer, Om man har i minvet hval vår ra tion vunnit för sitt språk, sin poesi, sin tonkonst, hvarje gång hon med allvar och kärlek vändt sig till sin forntid och till kärnan af folket, allmogen, så skall man aj finna någon öfverdrift i de ofvan anförda yttrandena. Men räkningen med Sveriges allmoge har äfven sin debetsida. Landets bildade innebyggare hafva redan i denna sgenskap dryga förbindelser till den stora hopen. Man ser, för att nyttja Böttigers vackra ord, bildningen från det högre vetandets bergstoppar med varsamma fjät stiga ter åt daldjapen, der halmtäckta kojor skymta: hon klappar snart på hvar mans lörr, och en tid kommer, då hon ej låter afvisa sig. Skall, må vi fråga, denna bildting få svensk klädedrägt, eller skall hon ära brokig traskappa af nya och gamia slutar från alla verldens hörn? Herrskapsslassen i vårt land har så länge med likgiltigwet eller förakt sett allmogens seder, vanor, tlädedrägter o, s. v., att det nu kan vara id att skäda dem med andra ögon.