Aftonbladet – 16 mars 1874, sida 3

fornsakssamling, till hvilkens vård flere tjenstemän äro anställda, är nu en af de rikaste och dyrbaraste i verlden. Dessutom finnas i alla delar af landet offentliga och enskilda samlingar af fornsaker. Men det gifves ännu ofantligt mycket, som kan lemna upplysningar om felkets vanor, lynne och åskädningssätt. Fornforskningen håller sig bortom den egentliga historien och gör sig all upptänklig möda att utreda hura vårt lands äldste innebyggare hade det. Hvarje gammalt jordfynd frän dessa tider, hvarje sten-, trä-, beneller metallstycke, som bär spår af menniskohandens arbete, tillvaratages och gömmes; hvarje liten trasa eller tråd af forntida klädespersedlar, ja2 sjelfva spåren af sådana, betraktas sksom dyrbara fynd. Men forntiden har ju sina fortsättningar i nyare tider, som också ha sina utmärkande egenheter. Ega vi nöjaktig kännedom om värt folk, sådant det under de senare årbundradena varit och ännu är i sitt dagliga lif? Ja vi hafva beskrifningar, en mängd mer ellef mindre trogna framställningar och teckningar om det svenska folklifvet, men vi ega ingen enda samling af föremål, som kan gifva os8s en fullt åskådlig bild af detsamma. Doktor 4. Hazelius var en bland dem, som med oro sågo, att en genomgående förändring håller på att ega rum i vår allmoges lefnadssätt och vanor, utan att några åtgärder vidtogos för att rädda åtminstone några klädedrägter, prydnader, busgerlidsoch bohagsting m. m. d., som kunde för ef terkommande bära vittne om kulturstadier, hvilka au hålla på att tilländalöpa. Vårt land har egt och eger till en del ännu i bvarje landskap, ja hvarje härad och socken en oändligt skiftande rikedom af för allmogen egendomliga föremål: borde allt detta få gå sin förgängelse till mötes, utan att lemna andra spår än i bästa fall en ofullkomlig teckning, en mer eller mindre otill fredsställande beskrifning? Klädedrägter och prydnader, som genom århundraden varit egendomliga för hela bygdelag; träsniderier, väfnadsmönster m, m., hvilka tillfredsställt många ättledergskönbetssinne ; mångfaldiga bohag, som varit föremål för mycken omtanke, mycket arbete, och derigenom hållit husfliten vid makt; förtjenade de verkligen intet annat öde än att bortkastas och glömmas? Hr H. började för den skull för halfannat är tillbakaatt samla en del sådana föremål, af hvilka länge massor vandrat från bondstugorna till guldsmedsoch andra verkstäder för att nedemäl tas, omstöpas eller förstöras, till kuriositetssamlare och lumpLodar för att skeplas eller förfaras, i värsta fall till främmande land för att införlifvas i deras etnografiska museer. Då detta räddningsarbete kröntes med framgång, uppstod tanken att bilda en storartad kamling af sådana föremål, och sedan planen var mogen, grep hr H. till verket med en kraft och ett allvar, som icke lemnade tågonting öfrigt att öpska ens för sakens frigaste vänner. Han gat sig ut bland den tf våra bildade klasser så litet kända, ofta orättvist ringaktade allmogen. Han lyckales i den svåra och för de allra fleste olösliga uppgiften att vinna folkets förtro nde, och derför har det lemnat honom t. 0. m. sina dyrbaraste smycken, sina käraste minnen af föräldrar och förfäder. Han var fått taga med sig hvardagsoch hög idsdrägter, dopkläder, brudgummeoch orudeskrudar med alla slags brudgåfvor och oröllopsprydvader: ringar, kedjor och bälten, a sjelfva brudkronan. Runsufvar, som sått i arf frän fäder till söner flere hundra år genom, ha flyttat till Hazelii museum, der de iu lemna språkforskaren tillfälle att studera leras innehåll och ornament. Från bondens läst har dr E. tagit lokorna, betslet och ömmen, från herden luren och tuthornet. Ivardagsrummen har han plundrat på bord ch stolar, sängar och bänkar, kistor och räggklockor. Skåpet med ölstop, fat och allrickar, spisen med grytan och slefven, pip tången med brödkakornpa, ljusstaken med juset, och lyktan med sin pörling — allt ar måst följa med, och ändtligen fick jelfva stugan göra det andra sällskap. Det omfång, till hvilket samlingen redan ruxit, utesluter hvarje tanke på möjligheen att i en tidningsartikel åstadkomma en illfredsställande redogörelse för hennes injehåll. Men redan af den omständigheten tt en mycket rymlig lokal, innefattande en tor sal och flere smårum, är öfverfylld, kan tan göra sig en föreställning om museets ikedom, och när vi säga, att alla dessa saer, till ett antal af omkring 5000, äro egade att belysa nordisk och framför allt vensk kultur under olika tider och i olika andskap, så är dermed gifven åtminstone n antydan om hennes innehkll och syfte. Endast vid en del af museets innebåll kola vi några ögonblick uppehålla oss. Vi ämnde, att hr Hazelius flyttat allmogens tugor in i sin samling. Vid sitt inträde i södra paviljongens största rum finner den esökande icke mindre än tre sådana stuor, inredda med största fullständighet och ttersta noggrannhet, och vi kunde nästan äga, attde halifslefvandeinnevånare. Samme onstnär, hr C. A. Söderman, hvilken för ere år sedan modellerade de figurer, som örst här i Stockholm och sedan på verlds xpositionen i Paris väckte så mycken ppmärksamhet och beundran, har nämligen tfört icke mindre än fjerton bilderi kroppstarlal asnam alla äva blädda I landabana.