Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 3

kande af raseri qvar med ryggen lutad mot dörren och i samma ställning som då han så plötsligt blef dit förflyttad. Ni vill då ha skandal, polis och vit. nen! röt Melcher Winke och sträckte hot fullt upp sina knutna näfvar. Du vill då. ädle kompanjon och vän, på allvar pröfva också mina krafter. Mamma, mamma! Pappa, pappa! Släpp mig in! hördes Violas förskrämda stämma ute i förstugan, i det bon häftigt knackade på dörren. För himlens skull! Låt fridens engel komma in! Det är Gad fader sjelf, som skickar henne! ropade Inga och sökte med sgonen efter nyckeln, som Arthur Bluhm agt ifrån sig, medan Melcher trefvade på åset för att öppna. Af barmhertighet, Åt det arma barnet inte bevitna ett upp;räde, som hon under hela lifvet aldrig skulle glömma! Släpp mig in! Släpp mig in!s bönföll lickan derute. Melcher, hvars vrede ännu icke hunnit ägga sig, och otålig öfver Arthurs och Ingas fäfänga letande efter nyckeln, sparsade likt en ilsken häst ett väldigt tag akut, der han alltjemt stod qvar vid dör en. Det skröpliga låset gaf vika, dörren lög våldsamt upp, innan Melcher hann 1ejda dess fart — ett anskri hördes I förtugan och strax derpå ljudet af något, om tumlade utför träitrappan. Jesus Maria!ropade en röst i förstugan. wose Briquet glömde icke ifarans stund att won tillhörde den katolska bekännelsen. Men Inga hade ej ett ljud för sin emärta. Ton fattade det brinnande ljuset, som Mel: her satt ifrån sig, och störtade utför trap. an, följd at Melcher och Arthur, hvilka åda förglömde sin strid vid aningen om en lycka. I nedre förstugan, vid slutet af trappan åg Viola, sanslös, liljeblek, blödande ur ett tort häl ofvanom örat ej långt från tinvinen. Rubioperlorna droppade öfver de guld: ula lockarne,