Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 2

VviS al bRaUaU: kennel I österrikiska riksrådets deputeradekam mare egde den 5, 6, 7 dennes en hflig debatt rum om de at regeringen förelagda konfesionella lagarna, som gå mtpå att ordna förhällandet mellan stat och kyrka. Depu teradekammaren rentaf stormades hvarje dag af publiken, icke en enda plats var ledig, logerna voro öfverfulla, gallerierna fulla af herrar och damer, som stodo på bord och bänkar för att ba friare utsigt. Redan första dagen kunde de med biljetter försedda ähörarne blott med svårighet tränga sig fram och massor af nyfikna måste vända om. Vid tolftiden öppnades debatten af utskottets ordförande år Weber, som med pågra få ord anbefalde förslaget, hvarefter pregsidenten meddelade att 35 talare voro anteckna. de emot och 23 för förslaget. Ordet öfverlemnades deretter till förre ministerpresidenten grefve Hohenwart, som i det väsentliga uttalade sig på följande sätt: Orsaken till al! strid mellan stat och kyrka är, att det är mycket svårt att uppdraga en gräns mellan kyrkans inre och yttre rättsförhållanden, Det är för ögon blicket en lätt sak att angripa kyrkans rät tigheter; ty man respekterar rättigheter blott kå länge man icke har makt att undertrycka dem (lifliga motsägelser från venstern, bi fall från högern, presidenten ringer). Att Ät staten allena öfverlemna afgörandet af frågan, är en mycket enkel lösning, men som blott skulle alstra en strid mellan kyrka och stat. Huru skalle man väl kunna upp ställa ett sådant begrepp. som staten geut emot den sjelfständiga kyrkliga myndighet, som århundraden igenom existerat. Kyrkar fordrar icke suveränitet i staten, hon for drar blott frihet och sjeifständighet för sig sjelf. Men det är en i ögonen fallande motsägelse dä man, på samma gång man vill till erkänna kyrkan denna frihet, ger stater obetingad rätt att undertrycka den. (Bra vorop från högern.) Staten kan, då den vill, förklara kyrkans inre angelägenheter för zina egna. Skrankor, som staten efter eget godtfin nande kan resa upp för sig, äro icke skrankor, och det finnes väl ingen, som kan väga pästå, att en absolut herrskares maktär invskränkt derföre att han är nödsakad att re gera sitt land efter bestämda synpunkter (bifall från bögern). Det är dogmen om statens absoluta allmakt, det är en användning af satsen makt går framför rätt och den kan för visso icke leda till frihet. (Bravo!) Kyrkan vill icke lefva på statens nåd och icke underkasta sig vacklande majoriteters nycker. Man skall icke kunns Iugna Österrikes befolkning med en fras om att det nya statslifvet fordrar det. Jag måste protestera mot denna lag, särskildt i följd af en positiv bestämmelse i Österrikes lag. Den katolska kyrkan har erhållit en exeeptionel ställning, och så länge denna icke är förändrad kan ingen, icke ens den största majoritet, genomdrifva detta förslag. Det är mig obegripligt att riksrådet ens har velat göra det till föremål för diskussion. (Lifligt bifall från högern) Efter det att dr Scheffer förklarat förslaget nödvändigt, tog Greuter från Tyrolen till ordet för att på det mestevergiska sätt nedlägga den bestämdaste protest mot de tillernade kyrkopolitiska lagarnpe. Han för klarade att befolkningen inom hans valkrets aldrig skulle erkänna dessa lagar. (Oväsen från vensternp.) Göllerich, tillhörande framstegspartiet, påstod att det var Österrikes pligt att böja kyrkan underlagen. Furst Czartoryski förklarade på polackarnes vägnar att regeringens lagförslag icke innehöll en skymt af frihet och att det blott skull: tjena till att föröka befolkningens ovilja. Weiss von 8Storkenfeldt yttrade: Det är striden mellan tro och otro; denna lag skall aldrig blilag; detär våld (Stort bifall frp högern.) Fux, tillhörande framstegF,jartiet. höll före att det var icke stater utan kyr. kan som var tyrannisk, och att det var detta tyranni som måste brytag, Vid sammanträdet åen 6 voro åter åhö. rareplatserna öfverfyllda och diskussionen fortsattes med samma ifver från ömse sidor. Mot de nya kyrkopolitiska lagarne talade isynnerhet Liebenbacher, som sökte bevisa det inkonseqventa i regeringens sätt att gå till väga, dess obillighet emot kyrkan och de faror denna lag skulle medföra för ect land sådant som Österrike. Talaren slutade med desta ord: Antagen dessa lagar, I kuunen det, ty det står i er makt, men kommen Ihåg at: på samma gång som den katolska kyrkan kastas in på det lutande planet skola ock en mängd andra intressen följa henne. e