Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 2

ienne, har rätt att begagna sig af alla de örsvarsmedel, som erbjuda sig, och medgifrer, att den nya lagen egentligen ej kan ngripas ur principiel synpunkt, ty isamma gonblick presterskapet ställer sig öfverlasen, skall det ej kunna påräkna lagens skydd; let är alltsö med andra ord presterskapet, om ställer sig sjelf utanför lagen, och lagstiftaren drager då endast den logiska och raktiska konseqvensen ur de premisser, om de ultramontane presterne sjelfva gifit. Men till och med om detta medgifves, ttrar Nat. Zeit. vidare, är det väl derföre jödvändigt att gå ända tilllandsförvisning, ör att tillfredsställa statens intressen? Härå kan man svara, att det blott gifves två nedel att hindras de af domstolarne dömde resterne frän utöfvandet af de olagliga vandiingar, för hvilka de straffas, och dessa nedel äro landsförvisniovg eller fängelse på ifstid. Det sista straffet är vida hårdare in det första, och troligen är det just denna ippfattning, som har bestämt regeringen att öreslå landsförvisning. Det liberala bladet ittalar sin önskan, att lagförslaget blefve indradt sälunda, att landsförvisningsstraff nå kunna ådömas endast af domstol och ej f en administrativ embetsman. Bladet tillägger: En så oerhörd makt som den att unna beröfva en hel klass af medborgare itt fädernesland, bör ej utöfvas af admitrativa myndigheter. Den bör stälas under rerksam tillsyn och börendast vara förlänad åt lomstolar, hvilka kunna handla utan hänsym ill intressen, och som kunna stå heltoch hållet 1tanför saken.. Då vi här beröra de kyrkiga förhållandena i Tyskland vilja vi på jamma gång omnämna, att den gammalkaolske biskop Reinkens, som ej antårit dognen om påtvens ofelbarbet, nu är af Preussen, Baden och Wirtemberg officielt erkänd som biskop. Men Baiern har ännu ej erkänt bonom, och det synes som om aus erkännande der stötte på stora svärigheter. Regeringen i Minchen hade nedsatt en konitg, som skulle pröfva den af Rosinkens ramställda begäran. Komiten uppdrog åt professor Poezl, medlem af första kammaren, att afgifva betänkande i frågan, och Poezl bar nu afslutat sitt arbete, hvari han skall hafva kommit till ett för den gamwmalkatolske biskopen ogynsamt resnitåt. Han antar att Baierns närvarande lagstiftning ej kan erkänna den biskopliga värdigheten bor en prelat, som är i strid med den heliga stolen, och om man vill följa det af Preussen gifna. föredömet, måste man derföre ändra förfatvningen. Då au det ultramontara partiet är talrikt representeradt i baierska depute:adekammaren, finnes emellertid ej synnerlig ätigt att få ett sådant lagförslag genowmfördt. Poezl anses vara en af de ypperste jurister Baiern, och man betviflar defföre ej, att: len af regeringen tiileatta komitn skall luta sig till hans uppfattning; de baierske: sammalkatolikerne skola följaktligen komma utt sakna biskop. Om Österrikes ställning till utlandet har len ungerske skalden och journalisten: Maurus Jokai nyligen i Berlin haft: stt samtal med Bismarck, hvilket han ktever på följande sätt: Den store statsman. ten mottog mig kl..9 på aftonen. Hans palats är det anspräkslösaste af alla palsterna vid Wilhelmestrasse. Man ser ej till någon portvakt, utan mäste ringa på klockan som hos en vanlig dödlig. Seårn jag passerat genom två yttre rum, kom jag in . Bismarcks arbetsoch mottagrt.gsrum, Det. är ytterst enkelt möbleradt, i ena hörtet en jernsäng, hvarunder lig ger en jättestor S:t Bernhardshund; vid fögstret står ett jernskåp och midt på fjolfvet ett stort skrifbord, vid hvilket jeromannen sitter. Forsten bad mig taga pluts på andra sidan ordet och bjöd mig en cigarr. Emellertid ippnades en sidodörr, och furstinnan med in dotter inträdde. Begge voroi baldrägt. furstinnan är en imponerande skömket, och lottern en bländande, idealisk företoelse. De stodo i begrepp 81 begitva sig till en wofsoir6 och kommo :ör att säga farväl till. amiljens öfverbufvud. Bismarck sade dem. arväl med en patriarkalisk kyss och bad lem helsa majestäten. Vi satte os2 sedan: ter ned, och han sade. nu: Det är nödväznligt att en så konsoliderad stat som dem ssterrikisk-ungerska existerar i midten sf suropa. Detta insåg jag, redan då jag: .866 skyndade mig att sluta freden. Det: ir tyskarnes och magyarernes uppgift att tgera på båda sidor at Leitha. De andra ationaliteterna frambringa också goda sol-later, men administrationstalang, statsman aduglighet och intelligens finnas öfverväande hos tyskarne och magyarerne. Gemen. am historia sammanhåller allt. Upprätta et af små nationalitetsstater i östra Eure : r omöjligt, blott historiska stater äromöjt Derföre bör den nuvarande dualistiska.s jag! ormen mellan Österrike och Ungera upp ätthållas. Er nation och Österri!se pp, 4 iom kriget fött en gemensam hir,te ci RR om kämpaden I mot hvarandr: j Ya uu dä f vigt, att I beskydden hvar gp ra. Viha ågra goda vänner, som mir Atänka oss ått ilja annektera de österrik: ska arrlå nd ud bevare oss! Vi ha gom sn hå neerna. Å 408 att gtira med 2lsass Lothringen och den dauska; gräns 3 Gå : unkt varit nödvändig , gt!. 6e0grafisk Byn 4 skv je vi ej halagt n fotsbredd jord, h,arpå på fräånsmän bo, till yskland. Frankrite är ende, ty f r en vild, oförso nlig an kol annen ing vilda ar man kocken, sky no I saving d PR äre 4ddaren och frisören rån dem, 84 äro de in ianer. Vivad skull andra kopparröda in. sen til vi-dessutom gisra med Vien till gränssta? R: a till -? Wien och Buda -Pesth elpunktar 4ör Sv blifva betydelsefu) la mester. och a sivilisationen och han deln i Ratt del tyske minister, som tänkte Ore ennekte ra någon del af Öste trike, Värd att — — — (här gjorde ha w en börd, som betydde att bli hängd.). Jag ör min det skulle vara i ståhd att föra rig med österrikiska arfländerna, om de ille tvinga sig på oss. Men etter.m en skgt förstånd. att döma, skall ingen på lä ge töra den örsterrikiska monarkiens lug n, Nu ar det lyckaus den tyska diplomatie:as anträngning ar att äterupprätta det vänsk apga förhb Mandet: mellan Ryssland och den sterrikis g-ungerska monarkien, ch nu äro i alliers de, icke sås om för den heliga alapsen, utan för att, garantera fred.en i Euye tt främja fol.kens utvecklins; och wälY-V FTT E 1 I I SE ATS