Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 2

get, knappast kan förekomma; men straxt derpä vinner rösten i fasthet och vi förklaras skyldiga att utan svärighet inse, det ett muntligt förhör i hvad yvglipgarne baft att genomgå icke kan anställas utan svårigheter och föga skulle motsvara det dermed afsedda ändamäålet, Derefter anföres det hufvudsakliga af de för nyssvämnde båda klasser föreskrifna kurserna, och vi kunna ej annat än vara tacksamma för denna utskottets prisvärda ärligbet att så medelst inför hvarje oförvilladt omdöme sjelf uppvisa ohållbarbeten af sitt påstående. Der talas om läsning af valda stycken ur svenska lit teraturen i förening med lämpliga förklaringar. Med hvilka svårigheter vore det månne förenadt att i en afgängsexamen läta de blifvande studenterna visa prof på den nu för tiden allt förlitet öfvade förmågan att klart uppfatta och redigt ätergifva innehållet af ett läst eller afhördt stycke, att ådagalägga det lärarens förklaringar ej skett för döfva öron? Om, säger också motionären riktigt, förhöret i svenska i afgångsexamen mer kunde gå ut på att pröfva lärjungarnas förständsmognad än att göra sig förvissad om deras minnessiyrka, så vore mitt förslags olämplighet naturligtvis dermed icke ädagalagd. I kurserna nämnes vidare underrättelser om författare, . Hvad olämpligt och svårt skulle kunna spåras deri, att ynglingar, som taga mogenhetsexamen, visste något att säga om Nordens cch i främsta rummet Sveriges allra störste och inflytelserikaste författare och författarinnor, t. ex. Snorre Sturlasson, den heliga Birgitta, Olaus Petri, Stjernhjelm, Linre, Kellgren, Bellman, fru Lenngren, Berzelins, Tegner, Runeberg, Oehlenschläger, Wergeland, samt om deras verk och dessas betydelse för den andliga kulturen. Utskottet vet säkerligen lika väl som vi, att litteraturhistoria läses, och att det gifves lexor deri i vårt lsnds skolor. Att så är, bevisas dessutom tillräckligt af det enkla sakförbållandet, att dem pu för tiden mest använda läroboken i ämnet på vid pass 4 är utkommit i 3 mycket stora upplagor. Men det är kanske i fråga om svenska språkets lagar och former, som någon examen icke skulle kunna ifrågasättas, Nu läses dock svensk grammatik alltid lexvis åtminstone till och med 5:te klassen. Me nar utskottet, att lärjungarne böra ha till låtits så glömma hvad de kunde vid flyttningen till 6:te, att man icke skulle kunna utan svärigheter få dem att redogöra för språkets allmäpnaste lagar? Vi för vär del trodde meningen med att svensk gram matik ej särskildt nämnes i de högsta klassernas kurser vara den, att kunskaperna i detta ämne borde ytterligare befästas och utvidgas dels genom skriföfningarna samt genom frågor och meddelanden vid granskningen af uppsatser, dels under läsningen af svenska författare samt vid det i skolan förekommande lilla studiet af danska språket; då ständiga tillfällen gifvas att skärpa blicken för vårt språks egenheter. Härtill kommer hädanefter läsning af det fornnordiska språket, hvilket helt säkert kommmer att medföra eu ännu knappast anad välsignelse för vårt språk. Till och meå utskottet tror, att denna läsning tvifvelsntan bör i sin mån främja undervisningen i ymodersmålet. Men statsrådsprotokollet för-den 3 Jan. 1873 (i betänkandet står genom tryckfel 1874) förklarar uttryckligen, att denna läsning skall ske utan hemlexor. Beror då, fråga vi, all egentlig kunskap på hemlexor, eller må ej lärjungarna kän nas skyldiga att redogöra för hvad läraren meddelat och hvad de sjeifva läst inom skolväggarna. Vi kunde tillägga, att i nu varande lagstiftning intet hinder förefipnes att så ställa undervisningen i modersmålet, det lärjungen skulle kunna äfven i afgångsexamen redogöra för det allra vigtigaste af den gamla nordiska gudaläran, för prosodikens förnämsta lagar o. 8. v., men vi anse det förnt anförda tillräckligt för att gendrifva utskottets förhastade yttrande. Slutligen böra vi nämna, att vi känna lä rare, som vid andra slags läroverk i flere år examinerat i kurser, hvilka ganska nära öfverensstämma med de här nämnda, utan att hos dem ens uppstår en tanke på så dana särskilda svårigheter, som utskottet talar om. Af hvad nu anförts torde framgå — icke hvad utskottet anser vara klart, nämligen att, om ett muntligt afgångsförhör i svenskan skall i någon män blifva fruktbringande, ändring mäste ske i de föreskrifter, som nu gälla för undervisningen i de högre klasserna beträffande såväl tid som kurser,, utan — att en sädan muntlig pröfning kan påbjudas och och bära rik frukt, äfven om för öfrigt icke en prick ändras i nu varande skollag och afgängsstadga, hvarmed vi likväl ej neka att åtskilliga förändringar i dessa afseenden kunde vara behöfliga. Med anledning af hr Anderssons yttrande att man, om öfveransträngning vore att frokta, i fall svenskan tillkomme såsom ett nytt ämne i afgångsexamen, kunde läta något annat för den formella bildningen och för lifvet mindre vigtigt ämne träda tillbaka och lemna rum för det nu nämnda, anmärker utskottet, att motionären icke upp gifvit hvilket eller hvilka ämnen böra från afgångsexamen uteslutas. Denna anmärkning är riktig, och vi känna ej anledningen till nämnda uraktlätenhet; men vi drista antaga, att motionären ansett det mindre lämpligt att föranleda en debatt inom kam rarne rörande en sådan fråga. Enligt vår uppfattning vore det alldeles nog, om riksdagen inför K. M:t anmälde sin äsigt att svenska språket, såsom ett bland skolans vigtigaste läroämnen och med särskildt afseende på den nedtryckta ställning det ända hittills måst intaga och den vida mer betydande och så att säga ansvarsfulla plats det nu intagit, bör få vara med iden muntliga afgångspröfningen. K. M:ts sak blefve det sedan att för egen del taga i öfvervägande huruvida något eller några af de öfriga undervisningsämnena ha mindre grundad rätt till en sådan plats. Om så skulle finnas vara händelsen, och en uteslutning nödvändig för att modersmålet skulle kunna träda fram, så påbjöde K. M:t säkerligen den föreslagna åtgärden, eljest icke. Att