Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

de nybyggnader, Wom äro at högsta behot påkallade för denha Sjäkvårdsinrättning, och stode i hära öfverensstämmelse med riksdagenw förut uttalade åsigter. Tal. betonade äfven att denna anstalt, ehuru närmast en kommunens angelägenhet, dock kan anses beröra ett statsintresse, emedan denna såsom andra dylika, är skyldig mottaga sjuka från hela riket, hvilken skyldighet här också tages mer i anspråk än på andra ställen, samt dessutom har den vigtiga uppgiften att utgöra ett substrat för den medicinska undervisningen för de vid Carolinska institutet studerande, I samma riktning yttrade sig hr Lundström och grefve Björnstjerna, som ingingo i en grundlig vederläggning af utskottets skäl för sitt afstyrkande. Utskottet hade ansett tomten för stor, men den vore icke större än de andra sjukvårdsinrättningar tillhörande tomter och borde väl icke vara för knapp för att skänka nödigt ljus, luft och tillfälle till rörelse åt sjuka och konvalescenter. Utskottet håde vidare såsom skäl för sitt afslag anfört att staden för npplåtande åt staten af en för hofstallet ifrågasatt tomt satt ett alldeles för högt pris, men denna tomt vore särdeles dy:bar till följd af sin belägenhet vid en med stora kostnader iståndsatt hamn. Vid andra transaktioner med staten åter hade staden varit synnerligt tillmötesgående, såsom vid afståendet af tomten för det nya postlinset, hvilken såldes för tredjedelen af det pris, hvarför staden sedan måste köpa en min: dre tomt i dess närhet. Den tryggade dispositionsrätten af tomten, som nu begäres, anser regeringen redan finnas, men då ut trycken i 1815 års öfverlåtelse icke äro fullt klara, vågar staden ej här nedlägga om: kostnader för dyrbara nybyggnader, utan att denna erhållit vidare bekräftelse af riksdagen. Hr Huss yrkade äfven afslag k utskottsbetänkandet och bifall till reservationen, med särskildt afseende å den vigt, som den i fråga varande sjukvårdsinrättningen hade för den kliniska undervisningen vid Carolinska institutet. Hr Ola Bosson Olsson yrkade bifall till utskottets betänkande på den grund, att hvarje län hade skyldighet att bygga sjukhus utan statens mellankomst, och så borde äfven förhållandet vara med Stockholms stad. Tal. ansåg det här vara fråga om att ahända staten en egendom, ty han kände ingen skilnad mellan egauderätt och dispositionsrätt för all framtid. För bifall talade äfven hr Jonas Jonasson i Gullaboås. Vice talmannen frih. Åkerhjelm kunde icke gilla vare sig utskottets förslag eller reservationen. Här funnes äfven en annan part än Stockholms stad, nemligen Stockholms län. Då kurhusinrättningen skulle vara gemensam för staden och länet, vore det orätt att göra det senares rättighet att begagna sig af inrättningen beroende af vilkor, hvilka kanske länet ej kunde underkasta sig. Hvad beträffade utskottets förslag talade mot dess antagande lydelsen af 1815 års riksdagsbeslut i frågan. Hellre ville dock talaren, att att det mätte blifva vid det nuvarande för hällandet, än att reservationen skulle vinna framgång. Den lösning af frågan, han för sin del ansåg vara den rättaste, angat han närmare uti ett eget af honom afgifvet förslag, gående ut derpå, att riksdagen skulle medgifva att Stockholms stad måtte fortfarande få besitta i fråga varande tomt med derå befintliga, staten tillhöriga åbyggnader, så länge tomten användes till kurhusinrätt ning för Stockholms stad och län. Häriinstämde hbrr Hiidinette, frih, Cederström och hblin. Hr Rubensson åter ansåg det bättre att bifalla utskottets betänkande än friherre Åkerhjelms förslag. Just sammankopplingen mellan stad och län, genom hvilken de vore oskiljaktigt beroende af hvarandra såsom ett par siamesiska tvillingar, vore orsaken till det otillfredsställande tillstånd som i 60 år egt rum vid detta sjukhus. Tal. förordade reservanternas förslag, såsom innebärande en bestämd vinst för staten, hvil ken dyrt måste köpa fördelen af en kli nik, i fall Stockholms stad bygger sitt kurhus på annat ställe, långt aflägset från Carolinska institutet, ty staren nödgas då bygga eget kurhbus. En än vigtigare synpunkt vore dock hederns fordringar. Då staten en gång upplåtit i fråga varande tomt åt Stockholms stad till ett visst ändamål och det nu endast gälde att bekräfta denna upp låtelse, vore det sannerligen, helst när man toge i betraktande de stora kostnader, sta den för byggnaderna fått vidkännas, ett föga hedrande drag, att, såsom statsutskottet gjort, låta den meningen framskymta: ja. för staten något betaldt, så torde det kanske kunna gå för sig. Hr Liss Olof Larsson genomgick denna frågas historik alltsedan 1859, hvaraf han ansåg framgå att regeringen mycket konse qvent tycktes hafva föresatt sig att på ett eller annat sätt göra sig af med denna tomt, men uttryckte tillika den förhoppningen att riksdagen skulle behandla henne lika konseqvent och bevara denna egendom åt staten. Talaren tycktes finna ett visst nöje i att, såsom han uttryckte sig, staden och länet kommit i lufven på hvarandra, och gaf en antydan om att på det sättet kunde bonden få igen sin ko. Det skrämskottet, att man kanske skulle komma att förlägga kurhusinrättningen sh långt bort, att det blesve till skada för medicinska undervisningen, verkade icke på tala