Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

så. Men si gumman ska gå sin väg igen, för jag gissar att här är mycket att språka om, som inte angår mina gamia öron. Sen gumman försvunnit, utbrast Viola med barnets oförställda glädje: Det är ändå märkvärdigt hvad god mat smakar godt, om man också är aldrig så ledsen. Ser mamma sådan hög med mandelbröd jag har lagt för mig? Jag undrar bara om min stackars docka får nägot att äta, nu när ingen tar hand om henne, skämtade flickan. Och mina kanariefåglar sen! Herre Gud! Jag får lof att springa hem och se om de små kräken. Viola höll ett mandelbröd i munnen, medan hon slog bop händerna af ängslan vid tanken på sina befjädrade vänner. Jag har nog sörjt för fåglarna, lilla Viola, tröstade mamsell Rose, och hvad dockan beträffar har hon samma glada ansigte som förut; hon har inte det ringaste Jagt på sinnet förlusten af sin beskyddarNa.. Usch,den hjertlösa ungen ! suckade Viola småleende. Men dotterns och hennes lärarinnas goda aptit och lynne förmådde icke smitta Inga, der hon med kaffekoppen endast halftömd satt och stirrade i eldbrasan: Hvad svarade min man på ert: De tänka aldrig återvända? mamsell Briquet? Först rusade han ursinnigt upp frön stolen, svarade lärarinnan, och gick flera hvarf kring salongen, sedan sjönk han nad i ett soffhörn, dolde ansigtet i en kudde och suckade så tungt, att det riktigt skar mig i hjertat. Men strax derpk reste han sig upp, for med handen genom sitt vackra 1ockiga hår, stampade j golfvet — och utropivie: Aldrig! Aldrig? Åhå, det ska vi få se! Vill hon spänna bågen så högt, så må s!;rängen förr brista, än hon ska skjuta af: pien. Jag förstår den bilden, sade Inga, talande nästan till sig sjelf. Det gör honom ingenting, om jag dukar under af smärta, bara ban kan uppehålla skenet a: frid