Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

böra tvärtom, med utgående frås det respek tiva folkets åskldningssätt och språkets lynne, visa hvarföre det är så eller så, i hvarje enskildt fall angifva hvarifrån ett med vårt eget motsatt uttryckssätt uppkommit. Endast derigenom att reglerna uppställas så, att deras tillämpning manar till reflexion, ej derigenom att den derifrån befriar, blifver det grammatikaliska språkstudiet värdigt en framstående platsi ett verkligt humänistiskt, d. v. 8. på intelligensens utveekling beräknadt lärosystem. Eljest är, sedan man lärt känna satsens delar och satsens arter, grammatikans formella nytta hufvodsakligen den att utveckla sinnet för schemsatisering och systematiseriog, hvilket lika bra om ej bättre sker genom natnralhistorien. Klart är nu, att ett aflägset språks syntax, som till stor del är ämnad till genomgång i 4 och 5 klasserna och före hvarje annan, ej kan sysselsätta sig med någon förklaring af språkföreteelserna, utan möste för att då kunna fattas, vara uppställd på förut antydda, mera ytliga sätt. Men är målet med språkstudiet i skolan, ej blott att lära det eller det språket, utan ock att utbilda omdömet, att vänja att vid all ting söka efter den inre orsaken, att ntveckla sinnet för harmoni etc., kan ej detta sätt anses särdeles andamlälsenligt. Aila verkliga kännare skola medgifva, att skolgrammatikan genom uppställning enligt nu sutydda grundsatser efter hand skall befrias från dessa ändlösa avomalier och endantag och sålunda blifva både kortare och klarare, ehuru densamma endast kan pasea, då det afligsnare språkets studium först vidtater eftsr det närmare eller också rent af uppskjutes till mognare år. En god del af samma olägenheter skola utan tvifvel möta oss, om vi taga latinets dotterspråk, franskan, till grundläggande. Detta språk är visserligen modernt till sån byggnad, och således i jemförelse med latinet lätt, men den åskadning, hvaraf uttryckssättet bestämmes är rent romanisk, och dess syntax fordrar derföre en helt annanr uppställning än den tyska, om den för svensksa ynglingar skall vara tillfredsställande. Desiutom tillkomma här andra svårigheter. Dessa äro saknaden af kasusändelser och i ögonen fallande skilnad mellan formorden sksom prepositioner och konjunktioner samt slutligen den afvikande interpunktionen. Alla lärare äro ense derom, att ett hufvudmål vid första språkundervisningen är ett klart och redigt bibringande de grammatikaliska begreppen, att gifva lärjungen öga för satsen, för förhållandet såväl mellan den enskilta satsens delar som mellan olika satser. Till följd häraf blifva på detta stadium en viss rikedom i afseende på böjningsändelser samt åskådliga skilnader i afseende på formord af framstående vigt. Om vi då i dessa afseenden jemföra franskan och tyskan, skola vi snart se, att den senare har ett gifvet företräde. Der skiljer jag nemligen i de allra flesta fall genom olika ändelser subjektet, det direkta och indirekta objektet samt genitiven, då det i franskan blott sker genem ordens plats eller prepositioner, d. Vv. 8. i det bela på samma sätt som i svenskan. I tyskan har jag i de flesta fall en skarp skilnad mellan adverber, prepositioner och konjunktioner; i franskan deremot finnes ofta ingen utpräglad skilnad för ögonen, och vi tvifla storligen, att denna massa af locutions adverbiales, prepositives och conjunctives, der ofta hela skilnaden ligger i närvaron eller i frånvaron at ett que eller ett de, skall utgöra någon särdeles ledning för 10 åringen, som ännu ej är sadelfast i afseende på språkdelarne. I tyskan är vidare genom ordställningen skilnaden mellan samoch underordnade satser långt tydligare angifven än i franskan, hvilket bär vidlag är en stor förfel. Slutligen är i franskan interpuntionen till en del grundad på helt andra principer än i svenskan och tyskan, ty man skiljer der genom komma snarare hufvudsak från bisak än hufvudsats från bisats. Endast deraf skall lärjungen i 1 och 2, som ännu ej är säker i att skilja satserna, blifva förvirrad. Skall man kunna hoppas, att för alltid vara fri från latinets öfvervälde i de nedersta klasserna — somliga läroverk hafva detta qvar såsom ett dyrbart privilegium! — får undervisningen efter den nya anordninger icke i något afseende lemna sämre resultater än efter den gamla. Visa sig icke lärjungarne i 2 och 3 minst lika säkra som förr i att reda satser och satsperioder, är en återgång alltid att frukta. Härmed hafva vi ej velat förneka franska språkets och litteraturens pedagogiska vigt. Vi dela ingalpnda den genuint tyska fördomen om den romaniska stammens tilltagande andliga svaghet; tvärtom anse vi specielt fransmännen för nutidens athenare, lika mycket i afseende på goda som dåliga sidor. Deras språk och kultur ha äfven i viss mån för de germaniska folken spelat samma roll som grekernas för romarne. Vi tro, att, sedan det nya systemet kommit riktigt i ordning, franskan gerna kan få börja ett par år tidigare, nemligen i 3:dje klassen, och att det här vidrörda ändamålet med tyskan på tvenne år skall kunna upp: nås. Härför talar äfven ett annat skäl Latinska öfversättningsprofvet kommer sannolikt att förlora sitt veto vid studentexamen (om det ej rent af borttages). Nu är det väl icke för mycket, att en student kan skriftligen behandla något romaniskt språk, eller med andra ord, att antingen en latinsk eller en fransk öfversättning i studentexamen presteras af hvar och en. Annars frukta vi, att skolans nftivarande nivå alltför mycket kom