Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

hviskande, i det han fattade den hand, som Inga nyss dragit tindan hans. Ni berömmer en ovärdig, fru Inga, ty all den godhet, allt det ädelmod, ni prisar, har inte varit annat än den krassaste egoism. Egoism? upprepade Inga, förvAnad öfver den darrning hon så tydligen kände i Arthurs hand, en darrning, som meddelade sig åt hans stämma, Ja, må Gud förlåta mig min svaghet i denna stund, äåtertog Arthur Bluhm, men jag har fjettrat min tungaiså många, långa r; nu mäste jag tala, om inte mitt bröst skall sprängas. Arthur Blubm drog ett djupt andetag, steg upp, gick ett hvarf kring rummet och satte sig åter. Ni förskräcker mig, herr Bluhm. Hvad är det som så häfigt kan uppröra er? Jag bär på medvetandet af en brottslig het, som endast då blir ett brott, när inte min hemlighet längre kan bevaras. Ja, fru Inga, om några dagar återvänder jag till Indien, för att der söka återförvärfva en del af hvad jag här genom er mans förvållande förlorat. Jag äterkommer kanske al drig, ser er aldrig åter. Kanske får jag aldrig mera lyckan att ostördt tala med er. Nu måste jag derför lätta mitt bjerta. nyo hördes ett grepp i dörrlåset, men nu från dörren till värdinnans kammare Inga spratt till vid det mystiska ljudet, steg oroligt upp och rörde om brasan, hvars sken var det enda, som upplyste rummet. Oroa er inte, fru Inga! Det smäller en dagt i det gamla murkna huset. Af barm hertighet hör mig en stund med tålamod och utan att vredgas. Inga började känna sig litet beklämd hon bäfvade utan att veta hvarför. Kanske skulle Arthur Blubm bikta ett pytt brott! vida svårare än dem, om hvilka han redan förtäljt och som på visst sätt voro ursäk tade af den stränga nödvändigheten? Kan sko skulle hon förlora sina illusioner också om denne man, för hvilken hon nyss hyst så mycken beundran?