Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

Till Red. af Aftonbladet! Det var naturligt, att, då regeringen på afivar bröt med den uråldriga traditionen att från början grunda språkundervisningen i skolorna på latinet. mycket motstånd skulle göras från deras Bida, som inväxt i den föreställningen, att detta språk vore det för sådant ändamål allra lämpligaste. Från det hållet gjorda invändningar ha vi sökt begvara i Å. B. 92 och 93 för förra bre. 83 dermera har här och der både inom riksdagen och inom pressen den mening gjort sig gällande, att franskan vore bättre säsom grundläggande språk, att det svenska spräkörat genom att man börjar med det nära liggande tyska språket skulle löpa fara aut förvirrag och germaniseras, att svenskan fortfarande är styfmoderligt behandlad i svenska skolan m. m. Vi fiona mycket na turligt, att åsigter och betänkligheter så dana som dessa kunnat uppstå hos män, som nitälska för undervisningen och för vår sunda, nationella btveckling, men hvilka icke hafva någon personlig erfarenhet i den lägre elementarundervisniogen cch, om vi så få uttrycka oss, skolmaskineriets detaljer. Då det nu är af högkta vigt, att allmänna me ningen upplyses i detta hänseende, men ingen fackman velat framträda, ha vi beslutat oss för att ännu en gång taga till ordet i frågan. Vi göra detta desto hellre, som vi äro fast öfvertygade, att, med hänsyn till inom skolan bestående förhållanden, en naturlig ordving eller, om mau mera tycker om uttrycket, en rationel succession språken emellan endast på den af regeringen beträdda vägen står att vinna. För denna äter bordö till och med våra praktiske män blifva högligen intresserade, då de gö ras urpmärksamna på, att derigenom, äfven med betydlig inbesparing af tid, på samma gång som en djupare språkbildnicg, en mera användbar språkkunskap skall kunna erpås än med den gamla anordningen. På senare tider ha inom pedagogiken två grondsatser alltmera gjort sig gällande, hvilkas giltighet numera knappast af någon torde sättas i fråga. Den ena, att man i allt bör börja med det enklare och närmare för att sedermera komma till det svärare och afligsnare, den andra, att man bör utgå från det konkreta och för åskådningen gifna för att fortgå till det abstrakta och endast genom mera reflexion tillgängliga. Attdessa grundsatser, szom gerna kunde reduceras till en enda, hittills blott till en del blifvit följda i afseende på språken beror på historiska orsaker. Det gällde nemligen, att för kyrkans och den gamla lärdomens språk, latinet, bevara dess gamla ställning. Under det man sålunda med allt skäl yrkade på, att språkundervisningen borde börja med ett språk af grammatikaliskt utpräglade former för att åskådningen skulle komma den oöf vade abstraktionsförmågan till hjelp, fann man alldeles i sin ordning, att barnet utan förmedlande öfvergång kastades in på ett språk af en anran familj och med från värt afvikande lynne och uttryckssätt. Följden var också, att, då man i alla fall med berömvärd ifver sökte inlära de språkliga kategorierna, da allmänna grammatika liska begreppen, men sjelfva materialet, det konstiga språket, för de späda intelligenserna var så svårbandterligt, tiden icke ville räcka till för båda sakerna, att grammati kan med sina regler och paradigmer ble! bufvudsak, att undervisningen blef alliför abstrakt och det konkreta språket trängd I bakgrunden, hvartill kom, att man alldeles förbisäg innehållet och den sakkunskap, som genom läsning af författare kan vinnas. Men gratmmatikan är icke mål utan medel man studerar icke språket för grammati kans skuld. Språkstudiers bildande förmbg: får ej, äfven på nedersta stadiet, fattas så som inskränkt till det grammatikaliska mo mentet. Men äfven grammatikan nedtrycktes ge nom detta system, och derigenom ha des skadliga verkningar sträckt sig till hel vårt skolväsende. HEuaoligt vår åsigt bör: reglerna ej endast säga, att det är elter skal vara så eller så och angifva yttre, mekari ska kännetecken för de olika fallen. D