Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

RR Åsen Nåväl, fru Inga! Ifrån första stunden ag såg er på kostymbalen i Marseille tänjes i mitt hjerta en eld, som jag förgäfves sökt att hämma eller släcka. Ni framstod för mig såsom det plötsligen förverkligade dealet från mina ungdomsdrömmar. Utan att veta det drog ni mig med osynliga trollska trådar i era spår, och jag följde er obemärkt och på afstånd öfverallt. När ni reste mot norden, tog jag en annan kosa, gensköt er och fick lyckan att resa i samma vagn som ni. Min plan blef ögonblickligen uppgjord, och för att fö komma i er omedelbara närhet begagnade jag mig af ett svek, för hvilket jag numeraå rodnar, men som för mitt dåvarande lättsinne endast var ettlitet medel, som endast helgades af ändamålet. Jag utgaf mig nemligen för er mans naturlige broder, men denne broder, hvars scmn var Axel Årthursson, hade varit min ste dentkamrat, åtnjutande i Lund hemligt understöd af sin far, assessor Winke, och hau dog i främmande land på samma hotell, i hvilket jag bodde, okänd at Melcher och hans mor, som aldrig anat ens hans tillvaro, och obegråten af någon enda öfverlefvande anhörig. Det föll mig derföre lättsinnigt in att identifiera mig med honom och att göra mitt namn till hans för att derigenom lättare komma i närmare . beröring med Melcher Winke, min afundade rival, och in: nehafvaren af en sällhet, som aldrig kunde bli min. Mina första planer gingo emellertid ut på att söka — om möjligt — Stjäls ert hjerta ifrån honom, att beröfva er make den skatt, som jag ansåg honom ovärdig; utan att jag ett ögonblick tänkte på min egen ännu större ovärdighet. Men den Gad, som ransakar hjertan och njurar, hämnades på mig för mitt brottsliga anslag genom att tvinga mig till fördömande af min egen li delse, tvinga mig att beundra er renhet oi edra dygder, tvinga mig att knäböja, der jag ville omfamna, tillbedja der jag wi älska, 6