Aftonbladet – 11 mars 1874, sida 2

som kyrkomötet föreslagit för den senare delen af brudvigselinledningen från och med orden. man och hustru -böra det väl be ainna, med den ändring att ordet ju i stro fen ju mer och mer uppbygga torde böra säsom osvenskt utgå. Oafsedt denna allmänna motivering ha tvenne domkapitelsledamöter, domprosten Wi-selgren och lektor Sjöblom, ansett sig böra särskildt utförligare motivera sitt af. styrkande, Sålunda har den senare till protokollet anfört följande: Omn jag ansåge, att apostelen Paulus i de ord, hvilka blifvit föreslagna att i förra hälften af inledniogen till vigselformtläret ersätta de förut nyttjade, hade utsagt det ideala förhållandet mellan man och hustru. atan att vid valet af uttryck ha påverkats af samtida förhållanden och den uppfatt oing af mannens och qvinnans ställning till bvarandra, som vid tiden för affattandet af hans bref. var i allmänhet rådande, sä skulle jag icke tvekä att föredraga den af kyrko mötet godkända ordalydelsen framför den hittills gällande. Jag tror dock ej att dessa spostelens ord böra tillmätas en sädan ka: rakter af obstingad giltighet för alla tider. då de ja afse att bestämma förhållandet menniskör emellan, hvilket måste gestalta sig olika hos olika folk af skilda skaplyn nen och olika bildningsgrader. — — — — DA det således är min öfvertygelse, att man genom bibehållandet af uttrycket till Jifvenhet (hvilket ättryck ju i alla händelser ej strider mot den kristliga uppfattnin zen af äkta makars inbördes förhällands) icke i någon mån inkräktar på bibelordets uuktoritet i andliga tiog; då jag derjemte ;j kan förbise apostelens omedelbart föresäende, för alla gällande mening Varen undergifne den ena den andra i Kristi fruktan, eller förneka att en skef uppfatiwning af äktenskapets väsende lätt kan uppstå zenom det ensidiga framhållandet i vigsel formuläret af matinen Skåom den uppoftrande kärlekens representant, då långa tilers erfarenhet oemotsägligt vitnat att qvinnan kanske i högre grad än mannen är mäktig af ädel äjelfuppoffring och verksam kärleksid, och då jag slutligen icke kan illsluta ögonen för det faktiska förhållanlet att qvinnans socialå och borgerliga ställning numera är väsentligen en annan in den var vid tiden för kristendomens första uppträdande, sö kan jag icke undgå att i bufvudsak slata mig till den åsigt, som af dotikapitlets fe tat-omfattats.s Såsom man lätt kan tänka sig, har biskop Björck icke instämt i: konsistoriimajoritetens afstyrkande votum, utan dermot afgifvit en reservation, i hvilken teoogie lektorn Ullman funnit lämpligt att instämma. Biskopen yttrar i denna sin reservation land annat följande: Det ifrågavarande veslutet (att afgilva ett afstyrkande utlå. ande) afser förnämligast att icke genom utbyte af ordet tillgifvenhet mot undergifven tet, såsom tUttryckande hustruns förhällande ill mannen, uppväcka oro eller söndringar, vilka enligt någons förmenande till och ved skulle kunna ha till följd att flera äkta var skuile komma att tindandraga sig kyr 208 välsignelse vid äktenskaps afslutande Jag hoppas att förvillelser i afseende på let i Guds ord fastställda förkållandet melan mannen och hustrun icke inom vårt and gått så längt eller till den grad ut oredt sig att sådana brytnvingar vore att fara deraf, att vid vigseln den af Gud tadgade ordningen iovom äktenskapet utryckligen framhölles. Men i den män ovil an mot denna ordning verkligen gripit om ring sig, är det destomera af nöden att len gudomliga sanningen i detta hänseende ;ekännes och inskärpes — — —, Sedan nu sälunda alla konsistorier uttalat ig befinnes ställningen vara den. som vi re lan supposi:ionsvis antydt. Om Vexid konsitorium, som funnit förändfiogen vara min Ire vödig, betraktas som irealiteten afstyrande, så ha 7 konsistorier stannat emot , ett mycket märkligt förhällande i en fråga f denna beskaffenhet. Förändriogar i den allmänna kyrkliga ri ualen böra endast vidtagas med stor försigigbet och för så vidt ett verkligt behof eraf gör sig gällande i församlingen. Det orde väl näppeligen kunna finnas någon, om djerfves påstä. att sådant är förhållandet ned detta ändringsförslag, som för befolk: ingen i alla laodsdelar inneburit en så b-haglig öfverraskning och inom alla samallsklasser framkallat så mycken sensation. Det antogs visserligen i en tvär vändning f kyrkomötet, men anledningen-dertill-var tan tvifvel den, att förslaget: kom under o period af stor afslutningsbrådska, tillammans med en hop andra handboksänd ingsförslag, så att lekmannaombuden ej unno att på förhand tillräckligt sätta sig 1 uti och begrunda saken. Då pu halfva antalet af konsistorierna nsett förändringen allsicke vara af behof et påkallad, torde det innebära ett tillräckgt vitnesbörd om den pätryckning, som en förnuftiga allmänsa meningen i detta änseende utöfvar. Icke mindre märkligt r det knapphändiga sätt, hvarpå de formelt lstyrkande konsistorisrna i allmänhet be andlat saken och den ringa värma, hvarmed oe omfattat densamma, äfvensom att ordföanden i ett af desamma förklarat :förodringen vara egnad att inom stiftets förwmlingar framkalla oro. Det är blott Linöpings domkapitel, hvars ordförande baft . verksam del i förändringsförslagets tillsmst, som om detsamma utralar sig med igon grad af värma och intresse.