Aftonbladet – 11 mars 1874, sida 2

För det närvarande stod med krita at läsa under de målade bokstäfverna på svarta skylten följande på en gång skrytsamms och ortografiskt -blygsamma tillägg: Ala Rumen up Tagna, hvarigenom värdinnan besparade sig obehaget att säga nej Ät sins kunder, Ga.rdinerha voro omsorsfullt tilldragna. så att genboerna icke kunde smyga in en enda blick på de personer, som för det när varande gästade hotellet. I den tarfliga soffan halflåg en skön qvinna med de-rikaste mörka lockar, hvilka i artistisk oreda hängde ned öfver det bleka, men fagra ansigtet, som hon dolde i ie korslagda, mot :softgafveln stödda ar marna, medan en ung vacker flicka på elfva eler tolf är låg på koä på golfvet och med Maman blickar såg upp på den förvwvifade. Seså, gråt inte längre, mamma. älskade illa rara mamma! Allt -kan ja bli god: isen. och Gud ska nog förkrossa och öd: mjuka pappas härda bjerta! Nej, allt är slut för evigt oss emellan, stammade :modren; men mellan oss två ska ju aldrig banden sönderslitas? Eller, Viola, ska du nånsin kunna upphöra att bålla at mig? r I ga tryckte sitt barn med konvulsivisk häftigbet till sitt bjerta, i det hon gäng på gång kysste hennes guldgula lockar. Så du talar, lila, lilla mammal Mellan oss två skall aldrig finnas någet mitt och ditt, min Viola, eller någon lag. som ger den ena rätt att först plundra och edan håna och tförirycka den andra. Nöj, ack nej! svarade Viola och smög smekande sin mun upp till modrens läppar. Ha, hvad du är kall och frusen, mamma ! Ute är det så grått och dystert. Jag tänder på brasan, som gumman Lisa satt in i kakelugnen, och sedan vänta vi in Rose Briquet i skymningen med varmt kaffe, Och så i morgon ska vi börja arbeta. lilla mwamma, Dvu ska få se att jag ska vara så