Aftonbladet – 10 mars 1874, sida 3

I HEBBE ER VE, PYK EPP HEM fynden i dessa mossar blifvit i tillfälle att lära känna kläder, träsaker m. m., som, nedlagda i jorden, ej bibehällit sig. Fynden hafva blifvit anträffade ph tydligt begränsade områden; i Thorsbjergs mosse lågo de 5 till 7 alnar djupt. ide öfriga mossarne ätskilligt grundare. Alla härstamma de frän tiden omkring 300 är efter Kristus. Nägra saker af brong äro icke anträffade bland dem. Hufvuåmassan af fanna föremål ut göres af vapen, för öfrigt af saker, som väl höra tillsammans med lifvet i ettläger. På vapnen ser mar märken efter svärdshugg och pilskott, men derjemte äro de flesta sakerva med flit sönderbrntna, sönderhuggna eller på annat sätt förstörda, klälerna sönderslitna, svärden hopböjda, lansar och bå gar afhuggna o. s. v. Äfven de avträffade hästbenen äro sönderbuggua eller krossade. Lerkärlen hafva stundom blifvit sänkta medelst ilagda stenar. Somliga saker äro medelet träkrokar fasthållna vid sjöbotten, och den väl begränsade plats, hvarest fynden anträffas, är stundom utmärkt med i sjöbotten nedstuckna svärd eller spjut. Härat har mar dragit den slutsatsen, att alla dessa saker blifvit på en gång nedsänkta i vattnet. Dot dröjde flere år, innan någon tillfredsställande förklaring kunde afgifvas öfver degsa mossfynd. Äanu i början af 1865 misströstade man derom, men samma år i April månad framställde etatsrådet Worsaae följande tolknicg, hvilken synes tillfredsställande förklara saken. Striderbafva bållita i närketen af alla fyndorterna, hvarefter de segrande härarne åt sina gudar offrat de tagna och sedermera förstörda fiendtliga vapnen, Denna tolkning finner stöd i Caesars be rättelse, att germanerna plägade offra det tagna bytet ät gudarne, Strabo nämner, att gallerna nedlade guld-och silfversaker i som beliga ansedda sjöar, hvarur de icke vägade äter upptaga det offrade. Förelägaren erinrade i sammanhang härmed om det ännu i senare tider i norden twibebållpa bruket att i vissa källor nedkasta åtskilliga saker som offer. Äfven nämndes, buru cimbrernal. efter slaget vid Arausio i södra Gallien 105 f. Kr. offrade allt bytet, sedan de förut förstört detsamma; de tagna djuren dödades, föngarne upplängdes i träden. Man kunde — menade år Montelius — tro sig läsa enl: berättelse om striderna i Danmark, då man , äser Orosil skildring a? slaget vid Arausio; om äfven i Daumark fångarne blefvo hängda,) fioner man deri förklaringen öfver saknaden af menniskoben i mossfynden, Dessa mossfynd hafva, såaom redan blifvit sagdt, mäktigt bidragit till att lemna oss en god bild af lifvet och kulturtillstånÅet i Norden under den äldre jernfiders. Med tillbjelp af fynden har det varit möjligt att lemna en fullkomligt trogen bild — ty både kläder, vapen och prydnader äro omsorgsfullt tecknade: efter de i Thorsbjergs och Nydams mossar funna — af en nordisk krigsre från år 300 e. Kr. Hans kläder voro väfda af ylle och utgjordes af ett slags dräll, hvars mönster ofta är rutigt. Drägien bestod af en lång tröja med ärmar, som räckte till bandlederna, byxor, kring lifvet uppehållna af en rem och nedtill fastsydda vid korta strumpor, samt sandaler at läder, prydda med fina, pressade sirater och häntydsnde på ett sydligare boende folk. En i Thorsbjergs mosse funnen kappa var grön med gula och mörkgröna bårder. Kläderna sammanhöllos under jernåldern af nålar eller spännen, af hvilka senare ofta flere använ des på samma gång, då ett satt vid halsen, ett på hvardera axeln och ett på bröstet. Dessa spännen synat vara af germaviskt ursprung, men röja dock romerskt inflytande. Isga linneväfnader äro kända från den äläre jernåldern, ej heller några lemningar af qvinnodrägter. : Bland andra fornsaker i de nordiska länderna från denna flder nämnde föreläsaren sländtrissor, hvilka ändu äro i bruk i Da-l; large, Herjedalen och andra aflägsna ställen; de ära förfärdigade af bränd lera, af stenl: eller stundom af bernsten. Sådana sländtrissor, hvilka ej förekomma under brons. : tldern, fingo följa qvinnorna i grafven. De voro kända redan på Homeri tid och hafva blifvit anträffade äfven i Sydamerika. Bland nyaoch vigtiga fornsaker, som uppträda i den äldre jernåldern, märker man saxen, hvilken alltid har formen af en ullsax, och Jiknar den bland romarne i bruk varande. Saxens uppfinnande mäste betraktas som en i kul:urhistoriskt hänseende gan-lj eka vigtig tilldrag-else. Prydnadersa under denna tidsålder utgjordes af rivgar och hängsmycken af guld, perlor af åtskilliga ämnen m. m. De mot slutet af bronsåldern sä vanliga halsringarne af brong saknas nästan alldeles, och dylika af guld äro likaledes ganska sällsynta. Silfver anvärdes ännu endast i obetydlig mängd. : Ett slags små tänger af brons eller silfver I torde hatva blifvit använda tillskäggets ut ryckande. Vapnen vora utmärkt välarbetade. Svärden voro huggej stickvapen och förseddaj med endast en kort parerstång. Klingorna äro eneller tvåeggade, standom damascerade och arbetade på ett sätt, som vitpar om högt upnpdrifven skicklighet hos vapensmederna. Fäst:na voro af trä eller horn, stundom. belagda med brons eller guld. Svär det bars på högra sidan. I Thorsbjergs mosse har man fuvnit träsvärd och en spjutspets af trä; troligen användes dessa vid fäktningar för öfnings skull. Svärdsslidan var af trä, gebäoget af läder, och en på ett sädant anbragt delfin tyder på romerskt inflytande. Spjutet eller lansen var ett mycket all männare. vapen än svärdet; så har man il Vimossen fuanit flera än 1000 sådana vapen. Skaften voro ända till 11 fot länga, 1 tum tjocka och förfärdigadeafask. Tyngdpunkten var på skaftet utmärkt red inslagna stift eller omvecklade snören. Både pilar och bågar hafva blifvit anträffade. De förra hade 2 till 3 fot långa skaft och voro försedda med spetsar af jera eller ben; vid skaftets bakre ända voro fyra rader fjädrar fästade med b-ckade trädar. På pilskaf:en. voro of:a bomärkenv, stundom runor, inskurna, för att egaren skul!e kunna känna igen sin tillhörighet. Bågarne voro af trä och vid p2ss-6 fot låvga; armbost förekomma icke under denva tid. Pilkoger af trä och