Aftonbladet – 10 mars 1874, sida 2

Händelserna i Spanien ådraga sig till! ljd af den framgång, som carlisterne på nare tiden vunnit, en ökad uppmärksam et. Helt visst äro underrättelserna nägot rediga och till följd deraf mindre tillför tliga, men icke desto mindre är så mycket lart, att de republikanske generalernes örsök att gifva Bilbao och Tolosa undsätting fu:lständigt misslyckats, Ea underrätslse om, att Bilbao gifvit sig åt carlisterne. ar visat sig ogrundad, men enligt ett af ärdagens telegram cernera carlisterne sta en och dess fall skall sannolikt icke länge ita vänta på six. Staden har redan lidit etydligt af carlisternes eld, och en kyrka. anken och sjutton Has skola vara för törda, Enligt ett meddelande från konrendavten i Vesgara har en afdelning reeringstrupper på 5000 man bufvit öfverallen af carlisterve vid brou S:t Pierre. tenom att spränga bron i luften afskuro arlisterne regeriugstrupperpa återtåget och ogo största delen af dem till fånga, under et 1000 man omkommo i vågorna eller öllo i striden. Euligt ett telegram tili Pimes skall don Carlos ha för afsigt, ati ä Biib.o blifvit intaget låta sig krönas i ervarande domkyrka och derefter skaffa ig erkäanande hos makierna Bom krigfoande makt. I sistvämnde hänseende undertödes han i synnerhet af österrikiska re: seringen, som hyser starka sympatier för ;retekdenten. I franska regeringskretsar ir man också beläten med carlisternes fram sång och legitimisterne äro hänryckta. Gaette de France skrifver: Hvad än Carl VII:s slutliga öde må bli, så är det sä ert att han pi det ädlaste sätt uppfyllt in pligt. Han bar gifvit Europa ect stort öredöme i detta revolutisneas och demoiratiens tidehvarf, i det han visat Spanien ;ch Earopa hvad en strid har att betyda. Det ntskott, som blifvit af nationalföramlingen tillsatt för att diskutera den melan Rouher ä exkejsarinnans vägnar och ranska regeringen afslutna konventionen om kejserliga civillistan. höll len 4 dennes ett möte, vid hvilket Rouher var närvarande. Han uppmanade utskottet utt påskynda sina arbeten, enär Napoleons förmögenbet var mycket medtagen genom pantiörskrifningar, och enär det var önsk igt att den nuvarande korfiska ionen måtte bli upphäfd, p3 der att jordegendomen skulle kunna bli såld och skulden betaid, särskildt ien till Credit Foncier. Rouher förklarade sig vara mycket villig till en förlikning, men om utskottet ginge för strängt tiliväga, skulle han appellera till domsiolarne, för att få slut på saken, Möret fick ytterligare intresse derigenom att general Palikao afgaf förklaring angbende upprinnelsen tili de kinesiska samlingarne i Fontainebleau. Generalen vidhöll att ingen pluudring af eommarpalatset efter Pekings intagande egt rum; men sedan palatset blifvit besatt, hade en engelsk fransk komitå blifvit tillsatt för att träffa öfverenskomwelse mellan franske öfverbefälhafvaren jord Elgin och general Grant angående en deluing af palatsets dyrbarheter. Sommarpalatsets brand mäste betraktas som repres nalier för mordet på de britiske och franske parlamentärerne, På franske öfverbefälhafvarens befallning hindrades hären från att förstöra nägontivg, men engelsmännen hade stuckit eld på byggnaden och skulle äfven hafva uppbränt vinterpalatset, om det varit möjligt. Evoligt äldre uppgifter ifran ska tidningar fiones gruud att antaga att det utskott, som bar att afgifva betänkande angående konventionen om Napoleon II:s civillista, ej skall inläta sig på någon up derh:sndling, med mindre konventionen bir be:ytligt modifierad, framför allt i den rikt nivg, att samlingarne i Saint Germain. Pierrefonds och Fontainebleau framgent för vlifva franska statens egendom. Såsom telegrafen redan meddelat harfran ska akademien den 4 dennes beslutit att pe obestämd tid uppskjuta Olliviers iotagan dei akademien. Detta beslut fattades med 20 röster mot 6. Det ställe i Oliviers tal, som gaf arlsdving till den ovanliga åtgärden var at följande lydelse: Vid mer än et! tillfälle visade sig Lamartine rättvis mo! den suverän, hvars trovbestigning han mot satt sig. Han hade icke bidragit till Na poleons apoteos, ehuru han kallade detts sagolika snille den största af Guds skapade varelser, Hen hade missförstätt karakterer af Napoleons verk — det nationella dikta torsväldet — hvilket hade räddat revolutio nen frän öfverdrift och reaktion, som hade påtvingat. en demokrati, passionerad för anarki, ordning och en aristokrati, passione rad för privilegier, jemnlikhet. Det tyck tes honom besudla förflutna ärbundradens ära. Otillgänglig emellertid för sjelfbedrä geri hade han ej med sina fördomar förföljt den prins, som ärfde Napoleons namn och makt. Mera än en göng ansög han han: handlingar orätta, utan att dock låta sig förledas till ett underskattande af denne sjelfuppoffrande persons värde. Efter et samtal med kejsaren, hvilket ätföljdes a många andra, skrifver Lamartine i sina poli tiska memoirer: Jag faun i honom (Napo leon III) den skarpsinnigaste och allvarliga ste statsman, jag haft tillfälle att se och lära känna under mitt länga lif bland stats män. Hade han känt hovom bättre, had: ban kännt bans ädla hjerta och han: själs skönhet och rättrådighet. hans karak ters ädelhet, om han blifvit förtroger med hans tankar, uteslutande riktade på de allmännas väl och på att bjelpa delidande om han varit vitne till den loyalitet, hvar