Aftonbladet – 10 mars 1874, sida 2

Inga svarade ingenting, men när hon väl kommit in i den eleganta tamburen med sina beqväma hvilsoffor, sjönk hon tlll utseendet liflös ned på golfvet. XVIIL Den oticksamme och den rättslösa. Det dröjde icke mänga minsuter förrän den fordna raska flickan från bergsbygden nnder Melchers förtviflade rop om hjelp kom till sans, tack vare mamsell Briquets och kammarjungtruns törenade rädduiugsbemödanden. Hon fördes till sin sängkam mare för att aiklädas maskeraddrägten, me dan hepnes man oroligt vandrade fram och åter i våningen utanföre. Hans åvgest för sin hustrus välbefin nands vitnade nogsamt om hura kär den lättsionige ännu hade henne ibotter af sitt hjerta, medan hans föfänga bemödanden att skrufva upp sina stormande känslor till svartsjukans raseri allt mer och mer afslö jade tör honom hans ädla makas renhet och oförvitlighet. Melcher kände med sig att ban endast famlade etter en räddningsplanka, en motvigt till sin egen brottslig bet, och att de läga beskyllningar han gjort sin hustru just derför måste af benne kän: vas dubbelt förkrossande. Om hon skulle bli sjuk, om hon skulle dö till följd at de skakande uppträden hon bevitnat? tänkte Melcher och ryste för sina egna tankar. Han tog ett ljus och stälde sig framför en af trymlerna för att ordna sitt hår, men han ryggade tillbaka för sitt eget förstörda utseeude. Cham pagneruset hade blott till hälften bedöfvat honom och den starka sinnesrörelsen hade gjort hans kinder bleka, medan vinets än: gor ännu läto sina norrskensflammor spels öfver pannan. Förtörnad öfver.den otill fredsställande bilden, blåste han ut ljuse och kastade sig i ett soffhörn. Men han kunde icke — Jika lätt som han jorde det med ljuset -— bläsa utminnenas lågor, hvilka fladdrade likt lyktgubbar j hans själs dystra natt.