Aftonbladet – 10 mars 1874, sida 2

polaren utanför porten, i det han, halfqväfd af raseri, hviskade: Melcher Winke! Ett enda ord till i denna fräcka ton, och jag krossar ditt bufvud mot stentrappan, eller — Arthur lade sin mun tätt till kompanjonens öra — jag lemnar dig i morgon dag åt det skymfliga straff, -som du undgått endast genom mitt förbarmande. Dock, Melcher Winke var en man af nästan samma kroppsstyrka som binduenp, Han tog fäste mot stenhvalfvet utanför porten och satte sig häfiigt till motvärn. Så låt gå för lif och död, heder och ära! hväste den ursinnige, berusad af champagnen och af den öfversvämmande vreden, I Jesu namn! Hvad tänken I på, mina herrar! Glömmen I, att I ären bröder? utbrast Inga, i det hon, dignande af fasa, vred om nyckeln och öppnade porten. ;Har jag inte lidit nog förut i dag? Förlätelse. förlätelse, fra Inga! stammade Arthur Bluhm och släppte ögonblickligen sitt tag. Men när vördade nånsin ondå andar en engels närvaro. Vill pi att jag skall följa er upp som er beskyddare? Er man tyckes i natt ha törgärit allt, som fordom gjorde honom till en gentleman. Nej. nej! Tack, herr Biuhm! Gud ska nog beskyada mig; jag bar allud förtrow mig till Honom! Jag skall ätminstone vara gentleman in för portvakten, replikerade Melcher hän fullt, sedan han upptäckt dennes ansigte i det runda glasfönstret. God natt, her! kompanjon! Na ätervända herrn och frur i buset från ett litet maskeradäfventyr. Med dessa ord läste han häftigt igen por ten, nickade ät portvakten, som förvånade sig öfver den bortresta husbondens oförmo dade bterkomst, och fö!jde sin hustru upp för trapporna. Nog ser det här bättre ut inför port vakten, min fru, fortsatte han med bitte artighet, än om ni kommit hem på natter ensam eller i min kompanjons sällskap.