Aftonbladet – 9 mars 1874, sida 3

stort gagn i fråga varande förlagslån vore i synnerhet för de mindre industrii karne Isamt buru fonden, som ursprungligen ut I gjorts af blott ett par hundra tusen rdr vore ett testamentariskt arf från gångna tiders llagstiftare och derföre icke borde af nutidens lagstiftare lösryckas från det ändamöl Thvartill den blifvit afsedd. Man framhöll ock svårigheten af att på andra håll erhälla fördelaktiga lån på så lång tid som ätta år, hvilket vore den tid på hvilken dessa förlagslån utlemnades och uttalade det hoppet att industriidkarne, hur fåtaligt de än vore representerade, dock skulle här kunna glädja sig åt de andra klassernas mediverkan och understöd i denna fråga. Utskot tetg hemställan försvarades af hrr Jöns Rundbäck, Liss Olof Larsson, Gumaelius och C. A. Larsson, hvilka framhöllo att den stora industrien nått en sådan utveckling, att den kunde reda sig hjelp förutan, och att det stöd som de mindre industriidkarne genom dessa förlagslån erhölle vore höget obetyd ligt. Då den årliga utlåningen kunde uppgå till blott 125 000 rdr, så vore hela det understöd som tillkomme låntagarne egentligen blott skilnaden mellan de 5 proc. hvartill lån här erhöllog och de 6 proc. hvartill de eljest lätt kunde fås, d. v. 8. 1 proc. å 125 000 rår eller 1250 rdr, ett föga bety dande understöd, så mycket mindre värdt att hälla på som fondens förvaltningskostnader uppginzo till öfver 30 000 rdr. Svårigheten att på 8 år få fördelaktiga lån vore ingen, :y sådana beviljade sparbankerna gerna. Dessa skäl för och emot utgjorde kärnpankterna i den vidlyftiga och långvariga diskussionen, hvars resultat blef, att utskot tets hemställan bifölls med 92 röster mot 64. Med anledning af en utaf hr C. A. Larsson afgifven motion om indragning af riksgäldskontorets kommissariat samt om reglering af göromålen inom detta kontor, hvartill kommit en af riksgäldsfallmäktige gjord framställning rörande det uppdrag de fått i afseende å nämnde reglering, hade stats: utskottet hemställt dels om afslag å hr C. ÅA. Larssons motion, dels ock föreslagit, att riksgäldsfullmäktige måtte berättigas att i bändelse af behof förflytta tjensteman inom rikegäldskontoret på indragningsstat, äfvensom att fullmäktige måtte ega att besluta och till verkställighet befordra sådana förändringar, hvarigenom, så vidt sig göra låter utan att nödiga kontroller åsidosättas, den största möjliga enkelhet och skyndsamhet vid ärendenas behandling samt minsk: ning i tjenstemännens antal åstadkommes; med rättighet att från och med innevarande 4r intill tiden för nästkommande riksdags slut, i den mån genom redan under år 1873 verkstälda eller framdeles skeende tjensieindragningar löner och arvoden blifvit eller blifva besparade, använda desamma, der fullmäktige finna sådant erforderligt, till godtgörande af de nya eller förändrade göromål. som för verkställigheten af fullmäktiges besalut i ofvan berörda hänseenden komma att riksgäldskontorets tjenstemän åläggas. Öfverläggningen härom öppnades af hr C. A. Larsson, som förklarade sig ej undra öfver det resultat, hvartill man kommit, då man, på sätt som skett, satt bocken till srädgårdsmästare, satt just de embetsmän, hvilkas vara eller icke vara skulle afgöras, till ledamöter i den komitå, som skulle bestämma öfver indragningen. Han uadrade -j heller på att en reform af statens embetsverk vore så svår att åstadkomma, då så stora svårigheter mötte vid reformeran det af ett verk, öfver hvilket riksdagen sjelf eger att förfoga. Han kunde icke annat än protestera mot beslutet, dock ville han icke yrka ändring i detsamma, — Hr Hedin deremot — som i ett längre lifligt anförande skarpt framhöll åtskilliga besynnerligheter och märkvärdigheter i detta betänkande, der rösten väl var Jakobso (som andra statsutskottets betänkanden var äfven detta andertecknadt af grefve Posse) men händerna, ja, de vore — Esaus, och hvilket kommit öfver riksdagen som en tjuf om natten, i stället för att, såsom rättast varit, denna fråga bebandlats i sammanhang med öfriga punkter i reglementet — yrkade afslag. Ett af de vigtigaste skälen härför fann talaren i de illa dolda förslag om löneförbättringar — ämnade att belöna de göromål utskottet kallade nya och ökade, men som i verkligheten vore gamla och minskade — hvilka inpvehöllos i utskottets hemställan och om hvilka förslag tal. mera önskade än hoppades att de måtte vara blott skenbara. För öfrigt skulle ett afslag på intet sätt göra någon skada, då ju saken alltid vid den kommande behandlingen af reglementet i sin belbet skulle tagas i öfvervägande. — Hr Gumelius, som instämde med hr Hedin, sände fullmäktige genom utskottet en vänlig helsning, att de ej måtte betrakta hr C. A. Larssons motion såsom icke existerande. — Sedan derpå hrr Jöns Rundbäck och frih. Fock sökt försvara utskottets betänkande, samt hr C. A. Larsson ännu en gång haft ordet för att framhälla det besynnerliga i att riksgäldskontoret alltjemt behöfde lika stort ansleg, trots det att betydliga indragningar tyckas kunna ske, yrkade hr C. Ifvarsson att ärendet skulle äterremitteras, hvaremot kammaren, sedan hr Hedin visat att dermed intet skulle vinnas, utan votering afslog utskottets förslag. Statsutskottets hemställan om afslag å br N. Hanssons motion om anslag af 5600 rdr för tomtreglering inom den 1870 uwli större delen nedbrunna köpingen Bästad blef föremäl för en öfverläggning, under hvilken, utom motionären, grefve Björnstjerna samt hrr P Nilsson i Esnö (Iranlund