Aftonbladet – 7 mars 1874, sida 3

har blifvit skapad och bragt till verlden uttryckligen pour les circonstances. Dot försvar för kristendomen, hvilket Cha: teaubriand framlade, var af ett dittills okändt slag, i det han hänvände sig till känslan och inbillningskraften, icke till intelligensen och tron. Han tyckes liksom på förhand öfver tygad, att intelligensen var antikristlig och tron försvunnen. Författaren hade få år förut varit fritän kare, till och med materialist. Men hans mo der dog med den bön, att han skulle hålla fast vid hennes tro. Jag gret och troddie,, säger han. Omvänd eller till hälften omvänd på kärslans väg, söker han nu på samma sätt pöverka andra. Kunde man icke mera vänta att finna intellektuel mottaglighet för kri stendomens dogmer, så kunde man dock göra sig räkning på sympati för dess rörande och upphöjda poesi. Det var en originel och tidsenlig id, att förvandla apologieu till poetik. Han egnar åt kyrkklockornas mildt melankoliska kiang ett helt kapitel. Han beskrifver den enkla landtkyrkans idylliska lugn. Han gifver bilder och liknelser, der man väntar bevis. Ingen bok gifver bättre än denna af Chateaubriand en måttstock på det ringa djup den religiösa renässansen egde. Dess betraktelsesätt är hvad man kallar romantiskt. Den vänder sig mot det förflutna, och då romantikern är en fantasimenniska, ser han det förflatnva i ett fantastiskt ljus. Roman tikerns religion är en paradreligion, ett redskap för politikern, en lyra för diktaren. en symbol för filosofen och en modesak för verldsmannen. Chateaubriands skrift var lysande och bländande genom sin form, hvarförutan den icke skulle väckt sådant uppseerxde, men riktningen är skef. Framför verkets estetiska del är en dogmatisk del stäld, som i öfverensstämmelse med bokens hela manår går ut på att uppvisa de kristna dogmernas skönhet. Exempelvis heter det: Vi veta icke hvad man skulle kunna invända mot e:t sakrament, som låter oss genomlöpa en sådan krets af poetiska, moraliska, histori eka och metafysiska idfer, mot ett sakrarient som begyner med blommor, ungdom och behag och som slutar med ait låta Gud nedctiga på jorden för att utgifva sig till andlig näring åt menniskorna. Hvad skulle an kunna invända! — tillägger hr Brandes, icke det minsta, ifall det vore sant. Trots dessa vackra fraser går Chateaubriand till väga med det största pedanteri. Orlibatet betraktas först ur moralisk synpunkt och kallas, sölunda undersökt, till och med den mest moraliska institution af alla, och derpå egnas deråt ett nyt kapitel med den något komiska titeln: Unlersöknivg af juugfruligheten, sedd från poetisk syrpunkt. Det:a afslutas med följande otroliga tirsd: Sälunda ser man, att jungfruligheten, som lyfter sig från det ne iorsta ledet i varelsernas kedja (dess betyje!ge undersökes nemligen äfven hos djuren) sträcker sig upp till menniskan, från menviskan till englarne och från englarne till Fad, der den stannar. Och härvid var i origioalupplagan tillagdt: Gud är sjelf Pniversums store enstöring, verldarnes evige aaekarl (clibataire). Eget nog, 1ages fadersförhållandet till treevighetens andra person alldeles icke i be traktande. Med desto större skäl kan förtsttaren för frälsarens räkning framhålla jungfruligheten. Han säger: De kristoes lagstiftare föddes af en jungru och dog som jungfru (vierge). Och bärill fogar han dessa ord: Har han icke härmed velat lära oss att i politiskt och naturligt hänseende hade jorden nätt fulltaighet i afseende på sina menskliga bebygzare och att vi nu, långt ifrån att böra nångfaldiggöra slägtet, mycket snarare må öka att inskränka invånarantalet. I anledning af treenigheten yttras: Taet 3 synes i naturen vara talet framför alla ndra; det är icke frambragt, hvarför Py.sgoras kallade det talet utan moder. Man jan uppdaga en och annan dunkel tradition m treenigheten sjelf i mängguderiets läror. åratornn hade tagit den till gräns för sitt ntal. Man ser sålunda, anmärker hr B., att hog Uhateanubriand uppbäres treenigheten af graierna som kariatider. Treenigheten sjelf beskrifves af Chateauoriand sälunda: Långt från englarnes öga eldens och ljusets rum fullbordas treenigwstens mysterium. Anden. som beständigt tiger upp och ned från son till fader och rån fader till son, förenar sig med dem i lessa o enomträngliga djup. En triangel f eld visar sig vid ingängen till det allra ieligaste, himlakropparne stanna af vörd:ad och förskräckelse, englarnes Hosianna örstummas. — — Eldtriangeln försvinner, raklet öppnas och man ser de tre mak erna. Buren på en tron af skyar, håller adern en kompass i handen, en cirkel liger under hans fötter; sonen sitter vid hans rögra sida, beväpnad med blixten, anden lyfter sig till venster som en ljuspelare. Jehovah rör ett tecken, och de lugnade tiderna äteraga sitt lopp. Hr Brandes gör om dessa mysterier åtkilliga qvicka anmärkningar, dem vi lemna it våra läsare att sjelfva taga reda på, så äl som det öfriga af hans behandling af Ohateanbriand ). Vi skola en annan dag edogöra för några andra afdelnivgar i br B:s framställning af den reaktionära franka litteraturen samt något yttra oss om häftet i dess helhet. Svensk tidskrift för literatur, politik och ekonomi, utgifven af Hans Forssell. 1874. Första haftet. Denna förtjenstfulla tidskrift, hvilken, fåsom pu mer på det literära och allmänt etenskapliga området hos oss den enda, ger en så stor betydelse för allmänbildingen inom värt land, kommer äfven i år tt fortsättas under samme insigtsfulle och itiske utgifvare, som allt sedan 1870 en sm besörjt dess redaktion. Det nu föreisgande häftet utmärker sig för ett särde