Aftonbladet – 7 mars 1874, sida 3

G. Brandes. Hovedströmninger i det 19:de århundredes litteratur. Reactioneni Frankrig, (Kjöbenhava, 1874.) I Många ha utan tvifvel redan förvånat sig öfver dr Brandes djorfhet att fortfa rande finnas till i den literära verlden, efter det han så grundligt blifvit ihjälslagen både på vers och på prosa. Han har pu åter gjort sig påmint genom ett häfte, som delar de föregåendes egenhet att hålla lä: sareps intresse vid makt. Det är reaktionen i Frankrike, han nu bebandlar, den grupp af sammanhörande sociala och literära fenomen, hvilka alla ordnva sig kring kterupprättelsen af en fallen storhet. Denna fallna storbet är antoritetsprincipen. Som ett profstycke på förf:s sätt att tillvägagå välja vi att referera ett och annat ur hans behandling af Chateaubriand och särskildt ur hans kritik af dennes berömda arbete Le gånie du christianisme. Nå got af inledningen mäste vi, för sammanbangets skull, ock medtaga. Ena Oktobernatt år 1801 fördes en tillsluten vagn, eskorterad af vakt, i hemlig: het in i Paris. Hvad doldes väl i denna vagn? Var det en förbrytare eller var det smuggelgods? I vaghen satt en gammal man, en prest, påfvens legat till general Bonaparte (Caprara var haps namn), och det smuggelgods, som ph detta sätt i nat tens mörker fördes in i Paris, var konkor datet med Rom, återupprättelsen af den kristna kulten i Frankrike. Man vågade icke Jåta en prest i en sådan mission hålla sitt intåg på ljusa dagen. Genom förste konsulns försigtiga anordning uppsköts sa ken derför till nattetid. Man fruktade icke just våldsbragder, men man fruktade löjen. Manp vågade icke — säger Thiers i sin Histoire du consulat et de empire — sätta Paris skrattlystna befolkning på ett sådant prof. Då konkordatet ändtligen var sin afslut ning sh nära, att Bonaparte i April 1802 kunde officielt mottaga kardinalen, stötte man på en liknande svårighet. Det är kyrk ligt bruk, att framför en legat i utomor dentlig iission bäres ett guldkors. Kardinalen utbad sig derför, att detta kors, den dag ban begaf sig till Tailerierna, skulle bäras framför hozom af en officer, klädd i rödt och till häst. Men man fraktade, sä ser Thiers, att gifva Parisbefolknicgen ett sådant skådespel. Man öfverenskom att göra med korset liksom ett halft år förut med kardinalen, nemligen föra det framför honom i en stängd vagn. Men åtta dagar derefter, sedan konkordatet blifvit uppspikadt på alla gathörn i Paris, sjöngs Te deum i NotreDama till förberrligande af den kristna kultens Bterinförelse eller, såsom det hette i officiel stil, revolationens försoning med him: len. Program för ceremonien utdelades på förhand. Med ett stort och utsökt följe begaf sig förste konsuln till kyrkan; han hade anmodat alla högre embetsmäns fruar att infinsa sig i stor toalett. De åtföjjde madame Bonaparte; sjelf ledsagades han af hela sin stab, af alla sina generaler och af alla de män, som beklädde något framstående embete. De vagnar, som tillhört det gamla hofvet, togos vid detta tillfälle ånyo i bruk; Bonsparte for till kyrkan i den gamla monarkiens ekipager och med hela dess etikett. Samma morgon, som detta Te deum hölls, föreredde Le Moniteur, på uttrycklig befalluing af Bonaparte, en anmälan af eu verk, som i andra upplagan tillegnades honom sjelf såsom kyrkans äterupprättare. Det var Cha;eavbriands Le g6aie du christianisme. Artikeln var af Fontanes och hade redan tre! lagar förut stått i bladet Mercure, men blef: iu på regeringens föranstaltning omtryckt den officiela tidningen. Man ser, säger hr Brandes, att Le gÅoie du christianisme 1tgjorde en del af festdekorationen vid detta Te deum, liksom de urringade klädningarne och livrgerna. Den religiösa reaktionen i; sambället och i literaturen låter sig dateras! västen från samina timme, frän samma ceremoni. I ett bref från Joubert till Cha-; .eaubriands väninna M:me de Beaumont förekommer det slående uttrycket: Vår vän