Aftonbladet – 5 mars 1874, sida 3

I sin bergspredikan skildrar han detta ri kes saligheter och vilkoren för medborgal akep i I en mera hotande, och det blf tydligt, att us dergöng och död väntaie honom, framsto det för hans själ allt klarare, att försakel sens och lidandets väg var den enda egon ledde till gudsrikets förverkligagde, oc! uppforårade han gina lärjungar att följ hozom på densamma, Det ver detta evan xeliom om riket och ingenting acnat ä; detta, som i grunden utgjorde förenklet fö alla de personers tro, hvi!ka anslöto sig til honom. Ingen kan t. ex. rimligtvis pås att den qvinnan, till bvilken ban sade scina synder äro dig förläme och sdi xo har frälst dig (Luk. 7, v.48 50). viss vågontiag om en försoning genom hans d om hans uppståndelse, hans gudom m. m Det är således reut af omrjligt, att Jean här nyttjar ordet tro id-ss kyrkligt orto doxa moning. Så länge Fosterlandet tick. kan bovisa, att han det gör, kan det sl drig heller försvara Bitt begrepp om tro sisom evligt med kristendomen. Denna herrliga id6 om gulsriket och denna personli. het, som helt och hållet hän gal sig åt och offrade sig för densamma — de wgöra för Fosterlaudet ingen till äck lig gruzd för kristendomen. Det vill hafra n ytire, sioligt förnimbar, öfvernaturlig tiilldragelse för att kunta fatti honom och om icke uppständelsen är ett historiskt sak förhållande, då kan det här icke finna på gon annan grand än lärjaagarnas lättro enhet! Då man sammanställer denna tro ade uppfattning med de otrogues-, hvilka aB8e det kristna idealet, stdent det framwäder i Jesu lif och lära, för en tillräck ig förklarirggrond, påtränger fig ovilkorligen deu frågsn: på hvilkendera sida här i sieltva verket tron och på hvilten dera oroa? Svaroiv på densa fråga hör icko kunna vara tvilvelaktigt för någo, som gjort sig reda för skilnaden mellan tro i religiös meving och tron på det under. bara. Det kan emellertid icke nekas, att Jesn lärd om gudserikews fultindniag var starkt uppblandad med suprenaturalistiska elemen ter. En del forskare ha visserligen susett att hvad Jesus säger om sin återkomst dels blifelt oriktigt uppfsttadt och åturgil vet af hsns lärjungar, dels — för så t det verkligen är hans egan ord — mäste förstås billligt och tydss på hans rikes andliga segrar. Men den pyaste forsksin sen oynes i allmänhet ha kommit till det resuitatet, att Jesa förutsägelser om en nära förestående, personlig äterkomet j kanna bortresonneras. Hvad bins förutesgelse om sin uppståndelse efter tredazar baträffar. ha en del nyare forekare sökt visa, att ban härmed menat samma sak, som då har talsr om rio Återkomst på himmelens eky-; tra dagsr betydde i det profetiska språket en obestämd, kort tid. Om de frisinnade kristne i våra dagar icke illerkänna dessa Jesu scupransturslistiska öreställnitgar samma värie som hans i sm det andliga gudsriket, må man icke lerför pästi, att de s-halfvers med den tristua sanningen eller riogakta Jasau per jon. Hvem vördar mest den kristna BAR singem, den, som pröfver allt, eller den. om antager allt på auktoritet? Hvem: skattar högst Jesu person, den, som häller på hans nya, originella, verldsomskapande ankar, eller den, som håller på de företällningar hos honom, i hvilka han biot: rar ett barn af sin tid? Om vi nu öfvergå från Kristus till hans ärjungar, ligger det i öppen dag, att tron Ä deras mastares uppständelss iatog ett vycket stort rum i deras ve åskådning. ch säkert ör, att den kristua församlia ena uppkomst och atbrednicg icke kunwva örstås, om man icke tager denna tro med räkningen, Men härifrån är ett stort prång till det antagandet att kristendon varitomöjlig, om ieke denna tro grunsig på ett yttre, sinligt förnimbart sktum. Tron på Kristi nära förestkende, ynliga Äterkomst spelade ja en lika stor oll Bom tron på uppständelsen i de första rietaes hela lifsåskädnivgoch var dem till tor tröst under förföljeiserna; men at enna väntan var ett misstag wmiate vil fven Festerlandet medgifva. Msn om gi! r — hviiado icke öh deras tropå est sjaf edrägeri? Jo, enligt Fosterlandets sätt tt döma, men icke eniigt viri Trons zentliga föremål är aldrig en illusion, om ko den tidsgestalt, i hvilken det framträ-) er, är en sådan. Kärnan af uppatändeise on var tron på ea personlig edsdlighet ch föreställningen om pa-usien (Kristi ärerpms!) var ingenting ancat in den siniga nklälnaden för en djup, icnerlig tro på idsrikets seger. Men denua tro kunde ke hos de kristne bibehålla sig på samma jjd sony hos Kristus, Man tänåte förlägt! n menniskan, för att i honom kunra se en rebila af det religiösa förbällandet af enniskans Nf i Gud. Man gjorde iställer li mom sjelf till föremaäl för en religins:! ut, och småningom utbildada sig en hel isten mytologi. Denna kristna mytologi), det com ännu i dag inom den ky:k ;a Ortodoxisn gär och gäller uvder gamn i kristendom, I stället för att sjelf söka l! nningen och göra det goda och sälanda iraga til att förverkliga det himmelrik-, sus förkuanade, tror maa på de föreställ! igar, i hvilka en förgången tid gifvit u-Ie a Ra