Aftonbladet – 26 februari 1874, sida 3

innen UyrvlustillagBoetL IOKUIBaAKGUC Cj HagUn rubbning eller förvridning af den för i är uppgjorda statsregleringen — detta så myc ket mindre. som vi fått ett öfverskott af 11 millioner, af hvilka regeringen blott begär 3 millioner till dyrtidstillägg. Frih. Stjernblad inledde sitt anförande med den frågan, om statens finanser verk: ligen befinna sig i det blomstrande skick, att regeringen bort fordra så mycket. Ändra vi budgeten, på sätt som föreslagits, och fortsätta vi dermed är efter år, så rub bas till slut all jomnvigt i statens finanser. Ändringar böra dessutom vidt:gas endast vid sådant, som ej kunnat förutses. Tal trodde, i motsats mot hr finansministern. art prisstegringen sedan i fjol ej vore särdeles betydlig, kanske 1 proc.; och ban ville gerna bevilja en tillökning med 20 proc. å embetsmännens löner, men detta under namn af löneförhöjning och ej såsom dyrtidstillägg. Grefve af Ugglas hänvisade till sina i reservationen uttalade äsigter. Redan ge nom en nedsättning i procentsiffran uppstode en besparing af 2 millioner. Beviljar man dyrtwidstillägg för 1875, så har man i och ried detsamma gifvit uppslag till en löpereglering för en tid, som möjligtvis kan i mycket vara förändrad. Det var just detta, som tal. velat i sin reservation ha uttryckt. Gretve Henning Hamilton tog till utgångspunkt ett förut fäldt yttrande, att frågan vore gå stor, Ja, trodde tal., man kan i sanning göra den sådan genom att sammanknyta den med andra frågor, som ej stå i sammanhang med densamma. För egen del ville tal. rösta för ett dyrtidstillägg för 1874, enär både behöfligheten af ett sådant vore erkänd och statens finanser medgäfve dess beviljande. 20 procent kunde anses såsom en lämplig siffra; satte man sina pretentioner högre, så kunde lätt hända, att man sedan komme tilibaka till lägre lönebelöpp. — Äfven hr de Mare önskade dyrtidstilläggets beviljande för 1874; han villi bufvudsak instämmatmed grefve OC. G. Mörner och grefve af Ugglas, 1ill kvilkens reservation tal. yrkade bifall. Utskottet hade antydt, att lefnadskostnaderna sedan i fjor stiget högst obetydligt, och kunde tal, ej anpat än gratnlera utskottsledamöterna till att ha gjort en sådan erfarenhet. Grefve Beck-Friis anmärkte, ait man, ju mera man sätter sig in i frögan, skall finns, att dyrtidstilligget innebär en lönereglering. Yrkade bifall till utskottets jörslag. Hvad som från flere båli yttrats om rubbandet af en staisreglering, gaf grefve C. G. Mörner avledving från 1856—1858 års riksdagsförhandlingar framleta ett exempel derpä, ant dyrtidstillägg anvisats för löpande är, 1857 beviljades ett dylikt tillägg. Om tjonstemännen ville göra strike (trodde tal.), skulle man nog inse nödvändigheten at att höja deras inkomster; men de äro bundna af lagen och göra således ej strike; hrr daglönare åter — ja, dem får man ge, huru mycket de än begära. Hr Carlson hade deltagit i utskottets baslut och önskade derför förklara sin stuli bivg till frågan. Ingea inom ntskortet hate förordat dyrudstillägg för både 1874 och 1875, u:an var den asigien allmän, att man borde besluta sig för ettdera året. Och då bade skäl anförts å båda sidor. Sjelf före droge talaren förslaget om dyrtidstillägg för endast 1875. Det från 1857 ärs riksdag anförda exemplet passade ej fullt, ty då var frågan om en tr-årig budget. Om tilligget beviljades för 1875, så hade man derigenom en borgen för en lönereglering, hvilket vore för embetsmännen bärtre. — Ater begärde grefve C. G. Mörner ordet för att försvara t.llämpligheten af det från 1858 ärs riksdag avförda exemplet. Han atiryckte derjemte sin tillfredsställalse öfver att dö hafva varit med, och trodde, att historien en gång skulle afgöra, hvem som haft rätt, 1857 års riksdag eller 1873 ärs. — Mot den anförda bevisningen invände hr Carlson, att 1858 endast förekom lönereg ering, ej omorganisation af embetsverken. Vi tillägga, att regeringens proposition rtterligare försvarades af statsräden Wern ch Berg, att frih. Posse och vicetalmannen rib, Funck inscämde med utskottet (den geare anslutande sig till hr Carlsons äsigter frågan), att hr v Ehrenheim yrkade bi all till grefve at Ugglas reservation, samt it hr Berg, utan att vilja framställa näsot yrkande riktade temligen skarpa hugg not Andra kammarens majoritet, i det han land annat framställde fräögan: skola vi känka bort 10 millioner om äret och läta mbstsmännen svälta? Vid slutlig votering segrade utskottets örslag (momentet 5, a) med den knappa najoriteten af en röst, eller med 56 röster not 55, hvilka sistnämnde. afgåtvos för srefve af Ugglas reservation. Sedan denna — så att säga preliminära fråga sklunda var afgjord, följde afgöandet af de öfriga nästan alsig sjelf. Allt vad utskottet för öfrigt föreslagit rörande oslagen under andra hufvudtiteln, bifölls tf Första kammaren, med undantag blott erat, att kammaren i sitt beslut vid 14 nom. angående lönereglering för en del jenstemän och betjente vid fångvårdsinrätt ipgarna stannade dervig, att med förka tande af utskottets förslag (anslagets upp örande på extra stat), i stället bifölls gretfe af Ugglas reservation (uppförande på rdivarie stat). Vid föredragningen af 18 mom., i hvilket utskottet tillstyrkt 40.000 rdrs anslag på xtra stat för 1875 till en lagkomit, upp stod en kort öfverlöggning. H. exc. justitie tatsministern sade sig, med den kännedom jan hade om stämningen inom riksdagen, j våga yrka bifall till K. M:ts proposition m anslag till lagbyrån. H. exe. uppräkjade kAtekilliga lagförslag, som lagbyrän iItarbetat; den föreslagna lagkomiten lefve mera fristående och mindre be oende at justitiestatsministern; — emellerid förordade h. exc. bifall till utskottets örslag. — Hr Wallenberg begärde ordet, åsom han sjelf yttrade, för att lemna några ilagor till lagbyråns meritlista, och han mnämnde i sammanhang dermed åtskilliga omitgarbeten, m, m. Det vorelikväl orätt tt truga en lagkomit6 på h. exc. justitietatsministern, ehuru, tillade tal., 40 000 dr alltid är bättre än 20,000 och frawför Ut bättre än ingenting; och då dessutom ,; nskligt vors, att ls i