Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 3

beklagade, att vice talwanner icke framkommit med sin anmärkning om grundlags och arbetsordni-gs iakttagande förr än tvål talare redan y:trat sig, och likväl skulle man då baft grundad anledning att småle ät hr grefvens uppriktiga eller låtsade okunnighet om det stadgande i Andra kammarens arbetsordning, hvilket säger att en af konupgens rädgifvare, som blifvit af en kam-j marens ledamot tillepord, eger att genast få besvara spörsmålet, hvarigenom vice-talman nen ju icke kunnat göra sin anmärkning förr än efter hr We-ns svar på tal. Den allvarliga stämningen var så stad gad i Andra kammaren, att något leende icke visade sig ens då grefve Posse vädjade till sjelfve talmannens uppfattning och denne, obekymrad om arbetsordning med mera dylikt, iakttog samma tysnad som förat. Den saken tycktes alldeles icke röra honom. I bvilket onekligen kunnat uppfattas trås den komiska sidan, om kammaren någousin lutat ät det hället oftare än när den gamle öst götakapellanen uppträder, då man alltid fär se glaca anvleten, alldeles som när br Hedin isträder på den dramatiska scenen, vare sig att han har att utföra en allvarlig rol eller skell visa sig i. den roliga genren. Men i den tyska riksdager gjorde mar nig en glad stund, då representanterne frän Elsass Lothringen inträdde och Teutseh böll sitt oförskräckta tal, sin i befolkningeve vamn framstälda protest mot dessa provinsers införlifvande med. Tyskland, utan at befolkningen blifvit derom tillfrågad. Man kande väl ej anvat än skratra, då man hörae sådana gammalmodiga framställningar. Det är som skulle den famösa femte artikeln kter dyka upp, ehuru ban väl för länge sedan är begrafven. Elsass och L thringen till frågas, då hvarje tysk vet och kan med bela styrkan af den tyska rena spekulaiionen bevisa att folket der ej önskat något tögre än att blifva befriadt från det franska oket, det är sannerligen något, hvarä: man rent af kan skratta sig förderfvad. Och den tyska riksdagen skrattade äfven med deita breda, ärliga tyska skratt, som låter så utomordentligt muntert, när fråga är on rättvisa Åt den förorättade, lindring åt den betryckte och i allmänhet om menniskorätt och sådant, bvilket väl egentligen icke har nägo att betyda för den praktiske mannen. den som förstår att drifva ewt Geschäft, om det också icke utan fördel kan användar i tryck, i så väl bunden som obunden form. Här i Stockholm, der mau ej brukar vars så tungsint, var man ofanligt allvarsam ji den förflutna veckan, och likväl borde mar hatt aniedning till glädje, om icke för an sat dock för att gasarbetarne ej ännu e: gång visade håg att fulfolja sina mörka planer och för lumpna 25 öre per dag och per man sänka hela hutvudstaden i den svar taste förlägenhet. Man blef ej glad ens då man fick veta att drätselnämnden inkommit till beredningsutskottet med förslag till ordnande af trafiken å Ladugärdslanas Stranagata jemte trakten vid Nybron, och likväl borde : etta hafva utgjort anledning till den allra gladaste öfverraskning. Trafikens ordnande!s Har man sett på maken? Beredningsutskottet har dock icke kuonat finna annat än att de af drä.selnämnden föreslagna anordningarna vore af provisorisk natur. Nu skall det emel lertid blifva någotaf. Drätselnämnden bör aemligen, enligt bsaredniogsutskottets för slag, erhålla 101,700 kronor att användas till ordnande af den inre utfylda delen at Nybroviken och den färdigbygda delen af den beryktade strandgatan. Det skulle så ledes vara en möjlighet att vi, innan åre hundradet ännu gätt tiil ända, skulle få se dn skamfläck för hufvudstaden, som nu ligger i öppen dag mellan den 8. k. Nybrov och platsen nedanför Artilleriplanen, ut plänad och förvandlad till en dels stenlagd — med fältsten naturligtvis — dels plan terad och det vackra Stockholm någorlunda värdig stadsdel! Har han icke noterat alacritas i sin bok, när han kommit till denna lyckliga lösning?brukade den gamle lektor Lundstedt på Stockholms gymnasium säga, när han läste Eaclides med sina lärjungar och man hun nit någon eftersträfvad utveckling af ett problem. Vi hafva verkligen nu inskrifvit värt alacritas i den minnesbok, öfver S:ockholms utveckling, som vi sedan många är roat oss med att föra. Summa alacritas skiifva vi till och med. ty det är med der största förtjusning vi erfarit beredningsut skottets utlåtande. Tänk, om det nu ocksä skulla blifva verklighet, om våra barn el ler ätminstone vära barnbarn skulle få se Nybrobamnen i hyggligt skick! Att hufvodstaden icke illuminerar i gläd jen, begripa vi ieke. Har man blifvit så trompen i vär glada stad? Eller skulle man möjligtvis ännu hysa tvifvel om det skyndsamma befordrandet af beredningsutskottets vackra plan? Man borde stalla till offent liga fester i glädjen öfver något sådant. tycka vi, och lägga grunden till en ny De cemberfond, denna gång en Febroaritond, hvilken skulle på det kraftigaste bidrag. till den stockholmska högskolans öppnande om icke på detta ärhundrade, likväl kanske innan det tjugonde seklet gatt till ända. Emellertia lär beslutet om Nybrobamnens definitiva ordnande hafva stämt äsigterna så fördelaktigt för de nuvaraude stadsfull mäktige, att de alla lära biitva återvalda, möjligtvis med undantag at dem som redan aflidiv, Det var för öfrigt icke sant, ati ett par aflidne stadsfullmäktige blfvit afde ännu lefvande omvalda i någon af atdelningarne, hvilket rykte åstadkom så stor upp ständelse för et par veckor sedan, Ingen enda egentlig gengångare fionea för närvarande bland stadens fäder, hvarom vi, oå förekommen anledning, ansett oss böra upp lyga och hvaröfver allmänheten sannolikt skall glädja sig, så vidt man nu mer ej glömt bort all glädje. Man känver sig icke glad ens, då man hör Lohengrin för tionde gängen. Besyn nerligt ar att man ej lyckats anordna nägon liten, ej en gång den allra nödtorftigaste hävrycksing öfver den operan, I ett par tidningar, eller kanske egentligen i en enda, har man sett några ganska aktningsvärda försök, men allmänheten är trög och tyckes ej förstå sitt eget bästa. Är det deremot fröga om bal i militär sällskapet, dö är hänryckningen strax i ordning. hvaropå den förflntna veckan lamnada