Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 3

gjorde romålen der voro ytterst ansträngande, och knappa inkomster voro af nöden. Också voro de uuder denna tid ställda på svältdiet. men som deras tjenstgöring vid skolorna ansågs dubbelt maktpåliggande mot de vanliga prestmännens räknade de i stället dabbla tjensteår. Och sedermera, då de började blifva gamla och utslitna, och icke längre dngde till den tankeansträngande och till följd derutaf så godt som lönlösa skoltjenstgöringen, utan i stället kunde vara för rent presterliga befattningar mera lämpliga då befordrades de till de bästa pastoraten. I en senare tid blef det af andra orsaker nödvändigt att skilja skola och kyrka åt. Men äfven den tidens lagstiftare insågo. hvilka helt olika inkomster kyrkans och skolans tjenare tåla vid. De senares inkomster bestämdes då till ungefär hälften mot de förres. Detta var en nödvändig följd derutaf. att skolmävnens långvariga studier och större lärdom, deras mera mödosamma och tankeansträngande sysselsättning icke på långt när kunna fördraga så stora inkomster och sådan vällefnad, som mycket väl låter sig förenas med. ja, nära nog nödvändigt hör till. den makligare prestbefattningen med dennas mera fätaliga, beqväma och mindre ansträngande göromål. Ett annat bevis på nödvändigheten af små inkomster för skolmävnen ligger i det egendom, liga och lyckligtvis ännu orubbade förhållandetatt hvarje läroverk har tvenne styresmän. en rektor och en öfver bonom stående inspektor. Detta kan förefalla den oinvigde besynnerligt, desto mera som inspektorn vanligen är någon mnärboende prestman, hvars kanske totala oerfarenbet i skolsaker kan synas göra honom mindre lämplig som tillsyningsman för en skola. Men härmed förhåller sig på följande sätt. Det har nemligen ansetts billigt, att skolmännen liksom öfriga lägre tjenstemän komwa i åtnjutande af den goda middagsmåltid en gång om året, som embetscheferne för sina underordnade tillställa. Men en skolrektors befattning är så mödosam och ansträngande. att så stora inkomster. som fordrades för att tillställa sådan middag. skulle vara för honom olämpliga och skadliga. Derför är det af nöden art sätta vid bans sida en inspektor. hvars åligganden bafva någon yttre likhet med skolgöromål. utan att dock vara så ansträngande, att för dem skolmännens kvappaipkomster äro af nöden. Också har det blifvit sedvanligt. att församlingens väl sflönade kyrkoberde är läroverkets högre och middagsbjudande styresman. . . Knappa inkomster hafva sålunda i alla tider ansetts som ett nödvändigt vilkor. utan hvilket skolmännen omöjligt kunna fullgöra sina pligter. Men denna gamla bepröfvade regel. den vill regeringen nu upphäfva genom löneförböjning. Och hurao stor löneförhöjning är det icke fråga om? Icke mindre än 6500 rår. Ean skolman skulle kunna erhålla nära nog samma inkomster som en komminister! Väl veta vi att de finnas som i detta bänseende gilla regeringens förslag, ja, som gå ännu längre och. i betraktande af skolmännens långvarigare studier och mera ansträn-. gande göromål. för dem fordra likställighet .ti inkomster med kyrkans tjenare för en ektor samma inkomster som för en kyrkoherde i allmänhet, och för en skoladjunkt samma inkomster som för en komminister. Men detta vore ja nära nog vanvett. Redan regeringens förslag komme att medföra skolans undergång. icke endast till följd af sjelfva förhöjningen, utan ännv mera genom den ytterst okloka fördelningen m-.j. lan de olika skolbefattningarna. Här skulle j: den äldre skoladjunkten, som med minskade göromål mycket val stått ut med 8000 rådrs lön. han skulle icae erhålla större förböjning, han än jen ngre adjunkten. som med friskare krafter har så trägen och ansträngande tjenstgöring. att han omöjngt kunnat fördraga mer äg 1000 rdrs lön. Den förre skulle nu erhålls 8500, den senare 1500. Men hurna förderfigt detta än komme att blifva, så finnas dock de. som äfven i detta hänseende vilja öfvertraffa regeringen. Inom sjelfva riksdagen finnes ett parti. som äfven för skoltjenstemännen vill tillämpa samma princip som för öfriga tjevstemän, nemligen att hvarje tienst bör förses med den lön, som det med tisnsten förenade arbetet är värdt. Detta parti lär nu hafva för afsigt att bestämma lönen till samma belopp för alla skoladjunkter, till 2000 rdr, samt sedan derutöfver i mån af längre tids nitisk tjenstgöring tillskott under namn af flitpenningar. Men vi bedja vederbörande härvid besinna sig tvenne gånger, innan de genom beslut härom så godt som leda skolan till dess undergång. Hvarför gå ifrån det gamla bepröfvade och hittills gällande aflöningssättet, att de yngre skolmännen, de friskare krafterna, de som bära den tyngsta bördan, måste vara så knapt aflönade som möjligt. men att i stället sedermera, då åldern tilltager, då kratterna enligt naturens ordning minskas och då tjenstgöringen till följd derutaf måste blifva lindrigare. att då i stallet inkomsterna i samma mån ökas? Hvarför gå ifrån detta gamla och antaga ett nytt, opröfvadt atlöningssätt. endast derför att detta nya. kan tänka, är rättvisare? Vill riksdagen nödvändigt förbättra skolmännens ställning så må den höja lönerna för de bäst aflönade, men icke, som regeringen föreslagit, åt alla. och ännu mindre, som ett parti vid riksdagen har för afsigt företrädesvis åt de sämst aflönade Det är ju dock egentligen de sistnämnda, som draga lasset, och ökade inkomster med ty åtföljandr, vällefnad och maklighet skulle endast göra Vem härtill odugliga. Billighet och rättvisa äro iämpliga grunder för skolmäns aflöning. Detta inses äfven af regeringens förslag. Det finnes nemgen en klass af skollärare. ännu mera ansträngda än de TT adjunkterna. nemligen extra lärarne. Billigheten fordrar visserligen nu att äfven de få sina inkomster något förbättrade, men jost på grund af den omständigheten, att deras tjenstgöring är så ytterst ansträngande, har regeringen icko vågat äfven åt dem föreslå någon förhöjaing. Detta är den enda ljuspunkten i regeringens föralag. här har verkligen höerg on Dalle at. en i alla acåra hänseenden. H huru förderfvelsebringande för skolan Ned lt, genom för hela sawhället! Annu återstår dock en sida, från hvilken frågan måst: betraktas, ännu återstår att Vypvisa dem allra svagaste punkten i regeringens förslag. Detta gäller den dlämpliga, udpunkt regeringen valt för löneför.sumgen. Nu när alla andra sambällsklasser lefva i så lyckliga ekonomiska förhålanden ochföra ett så luxuriöst lefnadssätt, nu vill regeringen förbättra äfven skolmännens löner och set endast på grund derutaf. att de i anseende till tidernas dyrhet hafva svårt att på de förra löverna lifnära sig. Nu. om någonsin. är det ju för det allmänna bästa af nöden. att skolmännen bafva så knappa inkomster som möjligt. Det åligger nemligen läraren att icke endast genom lära utan äfven genom efterdome befordra sina åhörares förbättring. Och i ett hänseende är just i dessa tider ett godt efterdöme behöfligt. Ty oaktadt tiderna äro så ytterst goda, vill väl dock ingen bestrida cet nyttiga deruti, att ätven de lyckligt lottade samhällsklassernas barn blifva vanda vid enkelhet och sparsamhet. Men som det för föräldrarne sjelfva i allmänhet skulle vara någon obeqväwlighet att härati föregå dem med goda exempel, så måste paturligtvis i deras ställe någon annan. med hvilken barnen stå i närmare beröring. fullgöra dessa visst icke ovigtiga efterdömen. Och hvilka äro väl då härtill lämpligare än barnens lärare. Huru gagnande är icke denna deras verksamhet! Huru rentaf nödvändigt är det icke. att då ala andra samhällsklasser simma i öfverflöd. det måste finnas åtminstone en samhällsklass. i öfrigt aktad och ansedd. men hvars kpappa inkomster nödvändigt måste sätta den i sänd att visa det uppväxande slägtet hvad umbäranden och hvad nödtorft är ch ju mindre skolmännens löner äro. desto lattare för dem att uppfylla äfven casa Bina pligter. ka skulle väl vu ringens förslag härpå inverka? Jo, löneförhöjningen skulle i detta hänseende för skollärarne medföra väsentliga svårigheter. ja, måhända göra dem härtill mindre lämpliga.