Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 2

dighet att midt under harmen hälla god min. Med dessa ord aflägsnade sig konsuln, i det han uppmanade sin kompanjon att bjuda på vältalighet i utbyte mot en kopp t6, med hvilken han hoppades att husets älskvärda värdinna af tacksamhet skulle traktera sin gäst. i Få vi ej vänta dig hem till t6dags, min vän ? frågade Inga. Tror inte det. Jag måste af ren artigbet tappa några riksdaler till mina fordna principaler, då jag i dag beröfvat dem minst ett par hundra tusen. Assessorskan tillbringade till följd af en benskada konvalscenstiden på sina rum. Mor Ingrid berättade sagor för den nygiriga lilla Viola vid sybordet i ett kabinett bred: vid det förmak, i hvilket Inga under sitt handarbete sällskapade med Arthur Blubö, Mamsell Briquet var bjuden på spektaklet tillsammans med en landsmaninna. Har ni hunnit bekämpa något af er afsky för blodsmannen, sedan vi sutto här sist för två månader sedan? sporde hinduen nästan hviskande. Jag har åtminstone tänkt på er oeh djupt beklagat er; herr Bluhm. Det måste vara en stor olycka att bära på ett sådant ungdomsminne. Den ena olyckan lättar bördan af den andra. Intresserar det er att ta någon vidare kännedom om mina lefnadsöden? Jag hade just ämnat be er om det fulla förtroende ni lotvat mig. Det är en psykologisk egendowlighet, som jag ej kan förklara. Jag har under hela mitt lif antingen varit hemlighetsfull och sluten inför alla menniskor eller också sökt göra mig så intressant och behaglig som möjligt. Endast inför er har jag behot att aftaga masken och göra mig vederstygglig. Ni förefailer-mig som en prest, inför bvilken jag tvingas attrgöra min bikt, för att sedan erhblla syndernas förlåtelse. Kan nå förklara mig detta fenomen?