Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 2

erbjöd. mig på dödsbädden sin affär till haltva priset, och i hopp att bereda olycksoffren, som redan otåligt inväntades af sina amerikanska afnämare, en menskligare behandling, mottog jag anbudet och åtföljde sjelf det ödesdigra fartyget. Jag hade min lille, då sjuårige son med mig på resan, ty jag egde ingen, åt hvilken jag kunde eller ville anförtro min älskling. Han visste naturligtvis ingenting om sin fars affär, men bad mig under strömmande tårar att ge de svarta fångarne sin frihet, Jag förklarade honom det omöjliga och fåfänga i en sådan barmhertighet, ty de frigifne skulle innan de hunnit sitt hemland änyo blifvit af sina fiender tillfångatagne. Jag förteg för den lille att det just var för hans skull och för att skaffa rikedom åt honom, som den kärleksfulle fadern glömde siva pligter mot menskligheten. -— Vi lyftade ankar, sedan jag sörjt för en sund och tillräceklig proviant åt de olycklige. Förgätves varnade mig kaptenen för min visade mildhet, då jag turvis lät de arme befrias från sina bojor och vistas på däck. Jag var mäktigare än han, ty jag hade genom köp gjort mig till egare af sjelfva fartyget och han måste således, ehuru med knot, finna sig i mina anordningar. Dock, låt mig bedyra det inför er, min fru, tusen gånger under resan var jag på väg att återvända och landsätta min lefvande last, så plögades jag af samvetsqvalen, Dock, gynnande vindar och stormar drefvo oss framåt, tärningen var kastad; det fanns intet tillbaka. O, om ni hade en skymt af hjerta, herr Blubm! Hur kunde ni härda ut vid tanken på ert hemska dåd, hur kunde ni trycka ert barn till ert bröst och inte känna medlidande med de olycklige? Ingas ögon glänste medan hon talade, hennes tärskymda blickar sökte Arthurs. Han teg och stirrade dystert ned på den brokiga mattan. Jag var en älskande far, min fru., svarade han efter en lång paus. Jag hyste kärlek för blott ett enda lefvande väsende,