Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 2

— Kungl. stora teatern. I går afton uppfördes Orleanska jungfrun med frö ken v. Dolcke i titelrollen, hvilken hon ut förde på svenska språket. Det var förvånande att erfara, det en främling på så kort tid kunnat så fullkomligt lära sig vårt språk och dess uttal; särskildt vet man att dansktalande äfven efter många decenniers vistande i vårt land icke pläga kunna tillegna sig det svenska uttalet, hvilket går vida lättare t. ex. för en italienare. Hvad man nu skulle kunna anmärka är att uttalet af vissa ljud, t. ex. af a i slutändelser är något för mycket markeradt, så att det tager sig prononceradt ut, i stället för. lätt och ledigt taladt, någonting. som troligen efter hand lätt afhjelpes. Puabli ken blef emellertid på det angenämaste öfverraskad aft det oväntadt fulländade sätt, hvarpå fröken v. Dolcke talade svenska och den stora liflighet och i allmänhet goda deklamation, hvarmed hon, oaktadt detta tvångsband af en främmande dialekt, återgaf rollen, att hon helsades med stormande applåder och inropades efter slutet af hvarje akt och tablå samt tvenne gånger efter styckets slut. Häri låg utan tvifvel en rättvis hyllning ät skådespelerskans talang och åt den jern vilja, hvarmed hon genomdrifvit sin föresats att lära tala svenska och att uppträda svensktalande på svensk scen. En annan fråga är huruvida hennes ovanliga och omfångsrika talang och hennes konstnärsindividualitet lämpar sig för en sådan roll, som Johanna dAre. Den höga entusiasm, som fyller den orleanska jungfrun, måste åt hela hennes väsen ge en prägel af imponerande höghet och heligt, djupt gripande allvar. Detta kan. icke ersättas genom en liflig aktion och deklamatoriska ansträngningar; den på djupet glödande heliga elden kan lätt förvandlas till häftighet och hetsighet och den flammande vältaligheten