Aftonbladet – 23 februari 1874, sida 2

TT UT TF RESEIAASSERERE Viola gå till sängs, för att vara lydig mot sin pappa,. Den lilla tog motvilligt goduatt och följde sin lärarinna till sofkammaren. Några sekunder förflöto under djup tyat nad. Inga arbetade på ett broderi, och Ar. thur Blubm lekte tanvkspridd med sysaker. na i hennes etui på bordet. Lilla Viola rörde väl ej vid något kainsmärke nyss? — sporde Inga nästan bäfvande under försöket att småle, Hon tyckte sig ett ögonblick känna samma ängslan som då hon första gången såg den solbrända främlingen. Något kalnsmärke — upprepade mannen från Indien — hvarför inte så gerna säga några? Inga såg med förfäran upp på den talande, Deras blickar möttes. Ni gör mig fö. skräckt, herr Bluhm! — stammade Inga. Och ändå finns det ingen varelse på hela jorden, som behöfde mindre rädas för mig än ni, fru Wioke. Ni är den första qvinna jag lärt mig högakta — att beundra. Inga skulle ha blifvit ännu mera rädd för de mystiska orden, om de icke uttalats med ett lugn, som aflägsnade hvarje tanke på någon hemlig böjelse. Arthur Blubm egde dock ofta en skdan glöd i sin blick och sitt tal, då han gjorde sina målande skildringar, att icke skulle det felats honom förmåga att inlägga li.et mera värma i de ord han nyss nttalat. Nu framsades de nästan som en hviskning, utan minsta passionerad betoning. Det lät nästan som om mannen från Ostindien endast talat med sig sjelf och sina tankar. S Vet ni hvad, fru Winke? Är det inte ett bland de gröfsia bedrägerier en menniska kan begå, då hon söker inbilla folk att hon är ett dygdemönster, medan hon måhända är ett afskum? Hvem nekar till något sådant? — svarade Ioga alltmera underlig till mods. Och ändå hör detta svek till de allra: vanligaste. Lögnen kan för vissa fall vara nära på en nvödvändighet, fråga t, ex. di