Aftonbladet – 23 februari 1874, sida 2

Det hände nemligen Artbur Blum att ban midt i berättelsens gäng plötsligen tvärstannade och gaf samtalet en anvan vändning, liksom bade en spökgestalt nppträdt bland hans mänga minnen. Hans blick blef då dyster, och den munterhet, hvarmed han sökte förjaga sin tankspriddhet, före föll så onatarlig, att lilla Viola ovilkorli gen frågade: Har åu tandverk, farbror Bluhm, du rynkar ögonbrynen sä illa?Ja, jag har tandverk, svarade ingeniö ren från Ostindien med en qväfd suck, men den tanden har djupare rötter än alla dina sammanlagda, du lilla englavarelse. Men, herr Bluhm, ni som så ofta del tagit i biodiga strider, anmärkte Inga. säg mig, är det inte ändå en förfärlig känsla att veta sig ha beröfvat en medmen niska lifvet? Jag kan inte säga det, svarade den till sporde lugstLiäkaren, som amputerar ett ben, gör det ju för att rädda hela krop pen; krigaren, som dödar en orostiftare, en lönmördare, en mordbrännare, gör det ju för att rädda samhället. Nej, att slöss för en rättvis sak, att uppträda som ett sorts skyddshelgon för värnlösa, af ångest dö ende mödrar och barn, det är en upplyt. tande känsla, hvilken liksom adlar det vilda krigareyrket Mordengeln byter sig då till räddningens engel, och man inbillar sig nä stan vara ett vapen i Försynens hand. Dock, det finnes andra strider, strider, då man kämpar för en usel sak, men då sjelfuppe: hållelsedriften i alla fall tvingar en till blo diga dåd. Det är minnet af sådana stunder, gom inbränner Kainsmärket på ens panna. Hur menar du, farbror? — spo:de Viala och sökte med handen stryka bort det mörka molnet på talarens panna. Arthur Bluhm kysste den lilla lockiga hjessan sonvulsiviskt, och det blixtrade till liksom han krossat en dår i sitt mörka djuptliggande öga. Deref. ter reste ban sig hastigt, säg på sin klocka och svarade: Klockan är nio, nu ska lilla