Aftonbladet – 23 februari 1874, sida 2

rämst spelar jag väl, vidare spelar jag en bagstellpoint och vidare hör kortspel till en god uppfortran au förtiden. Adjo, maka och barn, adjö, mademoiselle Briquet! Min fru mor kan ni helsa, hon lägger patience inne på sina rum. Jag heppas att Arthur Blubm inte uppjagar er fantasi alltför mycket med sina hindueller indianbistorier, så att ban hindrar Viola från att lägga sig irättan tid. Adjö, min herr kompanjon !Med en kyss på Ingas panna och Violas läppar försvann derefter herr konsuln, för avt på sin bagatellpsint iörlora eller vinna så mycket p.. en enda qväll, som en liten arbetarefamj!j behöfde för sin anspråkslösa existens under loppet af hela året. Arthur Biuhm hade så smånirgom alldeles förjagat ur båda Iogas och Violas fantasi den skräckbild, som han till en början framkallat. Visserligen lög det stundom nägo mystiskt i den drömmande blick han förstulet kastade på den sköna modren, men han visste så väl att taga vara på dessa ögats förrädiska ljunge!car, att ingenting boradade ens skymten afett apnalkande ovä er. Han hade så förhexat lilla Viola med de lefvande beskrifnivgarne på hemlifvet hos hindnaerna och på deras barns egendowliga lekar, att hon numera sjelfmant hoppade upp i hans knä och tvang honom att berätta. Och Arthur Blubm var en mästerlig berättare, Hans vidsträckta resor och mångfaldiga äfventyr voro också outtömliga källor till intressanta småhisterier, men hvilkas lekande framställning aldiig öfverskred gränserna för det passande. Sjelfva den blyga och sedesamma mademoiseile Briquet ähörde med lifligt intresse boskrifningarne på ett österländskt harem eller på de indiska qvinnornas enformiga husliga förströelser. Hon tycktes annars vara den enda, som forifarande bibehöll sin första skygghet för den mystiske mannen, och som i hans frånvaro för Inga delgaf sin oro öfver möjligheten af att han var en äfventyrare,