Aftonbladet – 23 februari 1874, sida 2

vartisk jag är som rådgifvare.. Deremot ansträngde hon förgäfves sin bjerna för att attänka em förklaring öfver detta visserli gen icke nya projekt, men på hvars förverkligande hon dock alltid tviflat. Men mor Ingrid flyttade till staden, och den nyligen så generade svärsonen blef ett mönster i vänlighet och uppmärksamhet mot sin förr så ringaktade svärmor. Han kunde tillbringa — han den orolige och förströelsetörstande — hela timmar på tu man band med den gamla och förtäljde derefter med triumferande min för sin hustru att hans kärlek började bli retregad, ty den flyttade öfver från dottern till modern, och att hans andra flamma vore ingen annan än hans egen älskvärda svärmor. Inga log åt det gåtfulla talet. men fröjdade sig i sitt innersta ät den skedda för vandlingen. Förgäfves sökte hon dock af sin egen moder utleta en förklaring öfver dat förtroliga förhållandet mellan henne och Melcher. Den gamla smålog, kysste ömt sin dotters panna och svarade: Också jag kan väl få ha min lilla hemlighet, kära barnet mitt, och om jag lofvat din rare man te tiga, så vore jag ju svekfull, om jag talade. Allt är godt och bra, det kan jag säga, och alla våra långa samspräk rörs sig kring bästa sättet te göra dig lycklig. Men medan Melcher gjorde de för Inga så oförklarliga besöken hos mor Iogrid eller med sin fru mor tillbringade sina aftnar än på spektaklet, än i societetslifvet, dit hans maka bönföll att få föras så gällan som möjligt, hade hans kompanjon Arthur Bluhm börjat göra allt tätare besök i hans fami!j och drack gerna sitt t6 — efter slutade kontorsgöromål — i den förtroliga kretsen hos herrskapet Winke. Sitter du qvar och språkar med mina nunnor, brukade Melcher stundom skämta, så har jag en liten ursäkt för att jag spe: lar ett parti kort borta hos Jefferssons med några resande :ffärskarlar. Min lilla Inga sörjer sig till gräa hår, för att jag börja spela kort på sista ären; men först och