Aftonbladet – 21 februari 1874, sida 2

kejsardömets återupprättande kan ej fullbordas nom en kort tidrymd. Hvad vi med vapen tillkämpat oss på ett halft år. skola vi nödgas att med vapen försvara i ett halft århundrade. så vida vi skola undgå att se det åter ryckas ifrån oss! (Starkt bifall.) Mine herrar! Låtom oss icke hängifva oss åt lusioner. Sedan vård senaste lyckliga krig ha vi öfverallt vunnit i aktning. men ingenstädes i kärlek. (Mycket sant!) Hvarthän vi vända våra blickar, möta vi misstroende och fruktan för att Tyskland, sedan det blifvit mäk igt, för framtiden skall blifva en obehaglig granne. Men det ir icke bra att måla fan på väggen, och af misstroende och misstillit, till och med om de äro blott inbillade, kunna lätt uppstå verkliga faror. Ännu i dag somi dag är skall ni i Belgien finna många franska sympatier, men mycket få tyska. Man har i detta land ännu icke fätt ögonen upp för. att den belgiska neutralit-ten blott har en farlig flende och blott en verksam beskyddare. (Hör! hör!) I Holland har man åter börjat upprätta öfversvämningslinien — mot bvem? Jag vet det icke. I Tyskland har. så vidt mig är bekant, ännu ingen menniska fallit på den iden att vilja annektera Holland. (Mycket sant.) Det är sant; vi hafva vid århundradets början en gång eröfrat denna linie; men det var icke för oss sjelfva, det var för Holland. I en liten, mycket spridd engelsk broschyr, som är författad för att göra engelsmännen uppmärksamma på bristerna i deras milis system, skildras följderna af en landstigning i England, icke från det gent emot liggande Frankrike, utan från Tyskland. I Danmark anser man sig böra föröka kustflottan och befästa landstigningspunkterna på Sjelland, derför att man fruktar en tysk landstigning. Än heter det, att vi vilja eröfra de ryska östersjöprovinserna, än att vi vilja draga Österrikes befolknivg till oss. Och nu, mine herrar, vill jag med er tillåtelse också se mig om efter vår intressantaste granne. Frankrike har ju blifvit tvunget till den nödvändigheten att omdana hela sitt armåväsende. Under det våra armåer stodo i Frankrike, hafva vi haft nästan hela den franska armån hos oss, hafva upptagit, förplägat, födt och beklädt dem, och hafva slutligen vid freden åter utlemnat denna armå till Frankrike, der den nu bildar en duglig kärna för alla nya formationer. Man har nu i Frankrike troligen kopierat alla våra militära institutioner — naturligtvis utan att tala om originalet — som franska ider, som barn af den stora revolutionen, hvilka Tyskland blott adopterat litet tidigare än fransmännen sjelfva. Särskildt har man infört allmän värnepligt och lagt 20 års tjenstskyldighet till grund, under det vi blott hafva 12 års. Man har gifvit den ifrågavarande lagen retroaktiv verkan, så utt många fransmän, som för längesedan tjenat ut, plötsligen åter blifvit underkastade vär nepligtslagens bestämmelser. Franska regeringen kan redan i dag som är inkalla 1,200.000 man till den aktiva armen öch äfven 1 million till den territoriala. För att kunna begagna dessa, till och med blott en del af dem, måste man nödvändigt öka kadrernas antal. Tyskland har, sedan det återöfrat sina riksländer. om man undantager ett och annat af de speciella vapnen, inskränkt sig till att fördela de bestående bördorna på flereskuldror. Men i Frankrike. som dock har mist 1, millioner af sina invånare, har sedan den tiden införts mycket ansenliga formationer. Före kriget var avtslet af dess infanteriregementen 116, men nu är det 152, hvartill komma. ) jägarebataljoner. Vidare har efter kriget blifvit upprättade 14 nya kavalleriregementen. Före kriget hade Frankrike 164 batterier. men nu har. leras antal stigit till 323 och sålunda ökats med 159. Och ännu är man icke färdig med sina utridgningar. Icke heller harfredsstyrkan någonsin förut varit så stor i Frankrike som för närvarande; den har ökats med 40.000 man. Efter gudgeten skall styrkan för 1874 bestå af 471.170 man och 99.310 hästar. I stället för 8 armåsårer, som Frankrike vid början af kriget nötte oss med, skall det kunna ställa emot oss 8 förutom den 19:de, som hör till Algåriet. Militärbudgeten har ökats med 25 miil. thlr och itgör för armen ordinärt 125 mill. och extraordinärt 46 mill., i allt 171 mill. thlr. Franska nationalförsamlingen ha utan afseende på staens finanser och utan partihänsyn beredvilligt oragt hvarje offer, som fordrades för återupprättandet och utvidgandet af franska armåstyrcan, ja den har till och med gått längre: ännu mer krigisk än sjelfva krigsministern har hon i vestämd afsigt för att få second portion med i ir påtvungit honom omkring 17 mill. De franka kommunerna stå icke nationalförsamlingen fter i patriotisk ifver. De anvisa exercisplat er och bygnader för officersklubbar, de uppföra kaserner o. s. v. Allt detta, mine herrar, gifver ss en åskådlig bild af stämningen i Frankrike. Dock tror jag, att det stora flertalet af Franska naionen, som utan tvifvel bär sin olycka med mer esignation och värdighet, än man skulle kunna ro på grund af de franska folktalarnes ord och de ranska tidningarnas artiklar — att detta stora fleral är genomträngdt af den obetingade nödvändigeten att först och främst bevara freden. Jag har ;ckså funnit en bekräftelse på denna tankeiden mständigheten, att det åter står en insigtsfull miitär i spetsen för den franska regeringen. Men nine herrar, vi hafva ala sett, huru de franska vartierna, som föra ordet i Paris, kunna rycka egeringen och folket med sig till de mest utomrdentliga beslut. Hvad som tränger till oss rån landet på andra sidan Vogeserna, är ett ildt rop om hämnd för de nederlag, som man jelf ådragit sig. Vi hafva dock icke, mine herar, följt våra grannars exempel, utan tro oss unna hjelpa oss med hvad som finnes i föreligande förslag. Men vi få icke försvaga vår arns inre godhet vare sig genom att förkorta jenstetiden eller genom att nedsätta den stående rmåns storlek. Den första åtgärden skall, om en öfver hufvud taget skall betyda något i fijansielt hänseende, gå ut på att skapa ett miissystem. De af miliser förda krigen hafva den gendomliga egenskapen, att de vara vida längre ch redan af den orsaken kräfva vida större ofer af penningar och menniskor än alla andra rig. Jag vill blott påminna er om det seaste nordamerikanska kriget, som af begge parerna hufvudsakligen fördes med milistrupper. jancroft har i sitt förträffliga verk De nordmerikanska fristaternas historia, meddelat oss Vashingtons dom om miliser. Vid ingen aunan id och på intet annat ställe kunde det hafva arit mer opopulärt att framställa en sådan for. ran som den Washington åter och åter stälde ill kongressen om att införa en stående armå. )et kan synas besynnerligt, men Washington ttalar sig på följande sätt: Erfarenheten, som r våra handlingars bäste vägledare. förkastar å klart och bestämdt allt förtroende till en mis, att ingen, som sätter värdo på ordning, reelbundenhet och sparsamhet, och som älskar sin gen ära, sin egen karakter och sin själs lugn, kall bygga på utgången af ett fälttåg med mi S. Och något senare skrifver han: Korttjentetid och oberättigad tillit till milisen voro oraken till all vår olycka och vår ökade skuld. -riget slutades, som bekant, med tillbje!p af en ten kår, som blott var 6,000 man stark — men et var verkliga soldater. Mine herrar! Frankrike har gjort två försök 1ed miliser. Efter revolutionen var, som hbeant är, det första steget, man gjorde, det att pplösa den förhatliga armen; nationen ville jelf beskydda den unga friheten; patriotismen kulle ersätta disciplinen; tjenstnitet och masorna skulle ersätta den krigiska utbildningen. Jet sväfvar ännu ständigt en viss rimbus öfver e frivillige från 1791; men de ha också fått sin artiske historieskrifvare, en fransman, som berifvit dem. efter de dokument som förefunnos franska krigsministeriet. Jag skall motstå fretelsen att uppläsa för eder några pikanta citat; ag måste nemligen i sådant fall citera hela bomA nå heansa hlad alralan IT funa huv Ant