Aftonbladet – 21 februari 1874, sida 2

armån utan införlifva dem med denna. Då sedermera en man eådan som förste konsuln och andre utmärkte generaler kommo i spetsen för dem. ja då tågade visserligen de frivillige segerrike genom hela Europa; men de hade emel:ertid blifvit soldater. Nämnda skrift, af hvilken man kan lära så mycket, utkom i Mars månad år 1870. och sex månader derefter se vi Frankrike tillgripa alldeles samma medel, ehuru visserligen först, då det kommit iden yttersta nöd. Detta är något, som vi alla ha upplefvat, och vi ba derigenom öfvertygat oss om, att till och med den talrikaste samling at tappre och patrio tiske män icke är i stånd att motstå en verklig arm6. De franska mobiloch nationalgardens ba fördröjt krigets afslutande flere månader; de ha kräft blodiga offer och utbredt mycken förstörelse och mycket elände. men de ha icke kunt hämma krigets gåvg och ha icke vid fredsutet kunnat skaffa Frankrike bättre vilkor. Icke heller det oväsen, som bedrefs af franctireurs fördröjde våra operationer en enda dag. men de gåfvo vårt krigförande en karakter af hårdhet, som vi kunde beklaga, men icke ändra. De processer. som ännu i denna dag, efter tre års förlopp, dyka upp i Frankrike, gifva eder ett bevis på den förvildning och de fasor, som iro den oundgängliga följden af en sådan åtgärd. Saken är den, att när man beväpnar nationen, så beväpnar man icke endast dess goda utan äfven dess dåliga elementer. och af sådana har hvarje nation tillräckligt mycket. De förstnämnda äro visserligen de ojemniörligt öfvervägande. Men hafva vi icke sjelfve vid vära borgarbeväpningar gjort den erfarenheten, att de pålitlige tröttna vid saken, i all tysthet försvinna och lemna fältet fritt för de opålitlige? Det går fort att få gevären utdelade, men det går icke så fort att få igen dem (munterhet). och tron I kanske icke, att vi bär hemma ha alldeles samma elementer. som de. hvilka efter kriget fingo herraväldet i Paris? Och till och med om vi ännu icke hade dem, skulle man snart sörja för, att vi finge dem annorstädes ifrån. Bland de hjeltar, som i den franska hufvudstaden förstörde minnesmärkena af Frankrikes ära, voro ju många importerade Gad förbjude, att vi någonsin skulle komma nt gifva vapen i händerna på sådana personer! Hved nu den stående armen angår, så måste j:g på det högsta varna eder för att göra den till en budgetfråga. Jag vet mycket väl, att åtskillige aktade medlemmar anse sig böra fasthålla detta just för att värna om riksdagens obestridliga. men också obestridda skattebevillningsratt. Men, mine herrar, jag beder eder taga i öfvervägande, om I icke genom att här hålla på denna rätt just kränken den rätt som landet har att göra räkning på eder medverkan i en fråga, der det gäller rikets bestånd. Jag finner det mycket önskvärdt, att icke åter komma in i ett nytt provisorium, ntan ändtligen få det definitivt faststäldt, hvad Tyskland skall betala för en tysk Om I endast vinnen den öfver:ygelsen, att vi, om vi skola taga hänsyn till förhållandena inom och utom landet, icke kunna hafva mindre än 401.000 man på benen i fredstid, och om det efter mogen öfverläggning och närmare undersökning biifver afgjordt hvad en sådan styrka kostar, så skolen I belt säkert afstå från att hvart år diskutera och bevilja eller afslå denna summa. Men, mine herrar, derigenom har icke något ingrepp skett i eder skattebevillningsrätt. Den skall framträda med fuli giltighet vid. hvarie ytterligare kraf eiler vid hvarje ny förändring i den gällande lagstiftningen. Men det är nödvändigt, att bestämmelser vidtagas om en konstant fredsstyrka för en längre följd af år. Genom att vilja göra någon rubbning häruti inträder osäkerhet i alla de många och omfattande förberedelser. som måste vidtagas långt förut, och detta ända in i de minsta detaljer, om I med lugn och tillförsigt skolen kunna motse ett anfall utifrån. Jag beder eder tänka på, att verkningarna af hvarje minskning i dessa summor skola kunna kännas i 12 år, och att ingen af oss kan förutse, om vi under loppet af dessa 12 år skola hafva fred eller krig. Mine herrar! Till och med den bäste kan icke lefva i fred, om hans granne icke vill det. Men jag hoppas, att vi skola visa verlden, att vi ha blifvit en mäktig nation, en fredsälskande nation, en nation, som icke behöfver krig för att förvärfva sig berömmelse och som icke heller åtrår det för att göra eröiringar. (Mycket riktigt) Jag vet verkligen icke heller, hvad vi skulle göra med ett stycke af Ryssland eller Frankrike. (Muuterhet.) Jag hoppas, att vi under en följd ai år icke blott skola kunna bevara utan också påbjuda fred, Men för att kunna påbjuda fred måste man vara rustad till krig (mycket riktigt), och efter min mening skola vi genom vår omröstning nu antingen förklara. att vi under nu varande politiska förhållanden i Europa icke beböfva en stående och stridsfärdig här, eller bevilja hvad som är nödvändigt för en sådan. (Lifligt bifall ) Efter Moltkes tal bade ännu Lasker och Hasen clever ordet på sina partiers vägnar. Lasker utta: lade sig med beröm om hela lagförslaget med undantag af bestämmelsen om en förut fastställd stän dig fredsstyrka. Hasenclever (den bekante le daren för de tyska arbetareföreningarna, hvil ken nu för första gången yttrade sig såsom riks dagsmedlem) protesterade mot atvt socialdemokraterne framstäldes såsom rikets fiender och förklarade, att man icke heller gjorde anspråk få en milishär, utan på en ettårig tjenstetid an erinrade om att Hannover tidigare (före 1866) endast hade 1,, års tjenstetid. och att dess armå, detta oaktadt, hade kämpat på ett lysande sätt vid Langensalza, hvilket grefve Moltke sjelf säkerligen skulle medgifva. Tyskland borde hafva en försvarshär, ingen eröfringsbär. Tyskland borde söka sin ära i att vara kultureas förkämpe, icke i att vara den makt som bäst kan slå sin fiende till jorden. Just derföre, att Tyskland var starkare än något annat land i verlden, borde det föregå med godt exempel och afväpna. Efter Hasenclever talade ytterligare Gneist (af framstegspartiet) men ingen medlem At högern tog ordet. Lagförslaget hänvisades ill ett utskott af 28 medlemmar.