Aftonbladet – 21 februari 1874, sida 2

Det tal, som grefve Moltke den 16 den nes höll i tyska riksdagen och i hvilket han, såsom vi i gär omnämnde, gjorde en skildring af Tysklands ställningi Europa, har väckt det största uppseende i hela Europa. och de franska och engelska tidningarna borja redan efter telegrafiska meddelanden litligt kommentera det märkliga anförandet. Innebäål:et af den tyska pressens betraktelser öfver talet kan öfver hufvud taget reduceras till den hufvudtanken, att Tysklands tillvaro står på spel, om det icke hålder sig fullt rustadt at: hvarje ögonblick kunna möta sina fiender och att efter annektionen af Elsass-Lothringen är det isynverhet ställningen till Frankrike, som med tvingande nödvändighet ålägger det nya kejsarriket en väpnad freds bördor. Moltkes ta!, hvilket utmä-ker sig för en oförbehållsamhet och öppenhet, hvilka man icke är van att möta i framstående statsmäns politiska anföranden inför representerande församlingar, är af följasde lydelse: Mine bhberrar! Af den föregående talaren många invändningar, skall jag endast upptaga en till besvarande Han Nog att landets vapenstyrka under fredstid skulle bero af dess eventnella styrka i krig, att det.derför vore nödvändigt att fastställa den sistnämnda. Men jag anser det vara alldeles omöjligt att bestämma armåns krigsfot, då vi ej på förhand kunna veta, om vi skola göra front åt ett håll eiler två och om vi som, fallet var år 1864, skola kunna nöja oss med att använda en del af armån eller, såsom 1870, nödgas uppbjuda hela vår kraf:. Men dessa betänkligheter kunna måhända bringas på det klara genom lagförslagets behandling i ett utskott. Hvad jag hufvudsakligen vill fästa eder uppmärksamhet på, är. att det vid föreliggande lagförslag gäller att öfverväga, huruvida Tyskland för framtiden skall kunna bära de tunga bördor, som betingas af en ständig fredsstyrka på 401,000 man. Vi böra vid detta tillfälle taga våra både inre och yttre förhållanden i betraktande. Hvarje regering bör använda sina inkomster till de för statens lif oundgängliga behofven, innan hon kan tänka på att afbetala sin skuld och nedsätta skatterna. En stats första uppgift är och förblir alltid att betrygga sin tillvaro mot yttre inflytelser. I det inre beskyddar lagen den enskildes rätt och frihet, men utåt, i förhållandet mellan staterna. beskyddas vi blott af makten. Till och med om det funnes en högsta internationel domstol, skulle denn sakna behöflig exekutiv makt, och dess domslut komme alltid att underkastas afgörande på valplatsen. Småstater kunna trygga sig vid sin neutralitet och internationella garantier. En stor stat deremot kan blott genom egen kraft ega bestånd och fyller sin uppgift endast då, när han är rustad och besluten att häfda sin tillvaro, sin frihet och sin rätt. Att låta landet förblifva värnlöst, är den största förbrytelse, en regering någonrsin kan begå! (Bifall från högern.) Visserligen är det en billig och berättigad önskan, att de stora summor, som årligen utgifvas för militären, handhafvas med sparsamhet och att besparingarna användas för fredliga ändamål. Hvem ville ej gerna befrämja ett sådan sträfvande? Man gör gerna upp för sig itankarne de vackraste målningar öfver allt det goda, sköna och nyttiga som kunde skapas af dessa summor, men man glömmer, att det, som under långa fredsår sammansparas genom att inskränka utgifterna för armån, lätt kan gå förloradt under ett enda krigsår (Mycket riktigt!). Jag vill endast erinra om, hur mycket åren 1808—1812 kostade landet efter det olyckliga fälttåget 1806. Under dessa fyra år var vår fredsstyrka så liten som möjligt, och kejsar Napoleon bröstade sig öfver att hafva utpressat en milliard af det på den tiden lilla och fattiga Preussen. Visparade på våra arm6utgifter, emedan vi voro tvungne dertill, men vi måste betala tiodubbelt för en främmande här. Det är väl sant, och vi få ej förbise detta, att vår regering under de sista åren har utom krigsutgifterna användt stora sum mor på fredliga värf; men dessa summor äro otillräckliga och ständigt begäres mera, ett bevis på, act vi ännu ej kommit så lån t, att en nedsättning i skatterna vore rådlig. Jag håller det för hvarje, äfven den ringaste statsborgares pligt att lemna sitt bidrag till statens underhåll, ty hän må ej glömma, att det är staten, som rjer för hans säkerhet, och att han till gengäld är pligtig att skydda staten. Menniskan är eljest mycket böjd att glömma välgerningar, då on får dem för intet. Och huru skall staten kunna afsäga sig något af sina inkomster, då man äunu i alla riktningar har så stora kraf på henne? Jag vill här endast nämna skolan, emedan hon är stödpunkten för den häfstång, som skall mot