Aftonbladet – 21 februari 1874, sida 2

svara: Ja, det är obestridligt att behof af understöd är för handen, men som vår utgiftsatat för innevarande år redan är upp gjord, anse vi oss icke kunna förr än nästkommande är anvisa de behöfliga undsättningemedlen. Och icke tro vi heller, att svaret blefve förnuftigare och menskligare om det tillades, att det så mycket mindre kunde komma i fråga att bevilja något understöd, som provinsen redan året förut hemsöktes af lika svår missväxt med deraf härflytande nöd, utan att några undsättningsamedel då begärdes. De flesta — till. och med statsutskottsmajoritetens ledamöter -skulle sannolikt anse den sist anförda omständigheten utgöra en ytterligare anled ning att skyndsamt bevilja det behöfliga understödet. Då det blir fråga om statens embetsoch tjenstemän får deremot den omständigheten, att de redan ett föregående år varit satta på förknappning, utgöra ett skäl hvarför man till en aflägsen framtid uppskjater medgifvandet af nägon förbättring i deras vilkor. Hvad nu särskildt angår frågan om dyrtidstillägg för år 1875, så må det väl medgifvag, att det icke förefinnes stora anledningar att förutsätta, det dessförinnan skulle inträffa en sådan återgång i de nu så enormt uppjagade Jefnadskostnaderna, att behofvet af dyrtidstillägg kan antagas då blifva mindre trängande än nu; och på denna grund skulle det väl kunna anses såsom borde dyrtidstilläggen för nästa år kunna beviljas lika gerna nu som vid 1875 års riksdag. Msn då någon follkomlig visshet med afseende ä de förhällanden, som komma att förete sig nästa år, icke kan förefinnas, och då vi för vär del lägga vigt på att dyrtidstilläggen bibehålla karakteren af tillfällighetsätgärder — emedan detta är enda möjligheten att kunna hoppas, det de vid förändrade förhållanden blifva åter indragna — så anse vi riktigast att riksdager icke nu beviljar nägra dyrtidstillägg för 1875. utan förbehåller sig att vid nästkom mande riksdag handla efter de omständigheter, som då förete sig. Den fraktion inom riksdagen, som vill begagna lönetrågorna såsom ett tryck på regeringen för att en gång få genomförde de reorganisationer, som så lävge varit önskade och påyrkade, bibehåller derigenom också fria händer att kunna då lämpa sina medgifvanden i afseende å lönerna efter den grad af allvarlig vilja och önskan att bringa reorganisationsfröägan till slutlig lösning, som dessförinnan kunnat uppeubara sig. Vi veta väl att härvid den invändning göres, att embetsoch tjenstemännen icke böra straffas för regeripgens möjliga underlåtenhetssynder i afseende ä reorganisationsfrågorna, och att det följaktligen är oriktigt att göra beviljandet at ba höfliga löneförbättringar för dem Beroende af den större eiler mindre bseredvillighet regeringen ådagalägger att geromföra embetsverkens reorganisation. Detta må också till en viss grad vara sannt; men det är heller icke mindre sannt, att sträfvandena att åstadkomma reorganisationer väsentligen försvåras genom den obenägenhet och det motstånd de möta hos er stor del af herrar embetsoch tjenstemän, och det må derföre icke förundra någon om riksdagen begagnar sin lönebevillningsrätt såsom ett medel att bjelpa regeringen att bryta detta motstånd, om än dervid tilläfventyrs icke så sällan den oskyldige får lida med den skyldige. Till frågan om de vilkor för dyrtilläggens ktajutande, som at statsutskottet föreslås, äfvensom till de i betänkandet rörande andra hufvudtiteln behandlade frågorna om definitiv reglering af staten för kanslidepartementen, få vi tillfälla att en annan dag återkomma.