Aftonbladet – 21 februari 1874, sida 2

STOCKHOLM den 21 Februari. En af denna riksdags vigtigare frågor. den om dyrtidstillägg för embetsoch tjen stemännen, lärer om rågra dagar förekomma till behandling i kamrarne. Vi säga afsigtligt till behandling och icke till afgörande, ty att sluta af den meningsskiljaktighet, som försports redan i statsutskottet, är det mer än sannolikt, att afgörandet blir förbehållet de gemensamma voteringarue och att detsamma sålanda icko änvpu är att på någon tid motse. Om den nämnda meningsskiljaktigheten bära de reservationer, som finnas vidfogade statsutskottets i går utdelade betänkande, nogsamt vitnesbörd. De ådagalägga också, dessa reservationer, att hvad som ryktesvis försports derom, att en kompromiss skulle ha blifvit åvägabragt mellan de olika meningar, som bekämpat hvarandra i statsutskottet under denförberedandebehandlingen af i fråga varande angelägenhet, icke varit grundadt. Det skulle också varit ganska öfverraskande om ett så haltande och ologiskt resonnement som det, hvilket statsutskottets majoritet lagt till grund för sitt beslut i fråga om afslag å de begärda öyrtidstillöggen för innevarande år, skulle utan nägon motsägelse blifvit godkändt först inom statantskottet och sedan izom riksdagen. Utskottet börjar med den förklaring, att efter tiden för senaste allmänna reglering af aflöningen för civile tjenstenän priset på de flesta förnödenheter obestridligen stegrats i bögst väsentlig grad, och att denna stegring måste verka särdeles menligt för alla, som för sin utkomst äro hänvisade till en viss bestämd inkomst. Utskottet anser det derföre uppenbart, att statens embetsoch tjepstemän numera befinna sig i afseende på aflöningsförhållandena i vida sämre ställniag än den, som genom berörda löneregle ring dem bereddes. Man skulle väl före ställa sig att dessa medgifvanden, hvilka ju afse den tid som är, icke gerna kunde leda till någon annan slutsats än den, att en förbättring af aflöningsförhållandena följaktligen är af ometändigheternas kraf påkallad just för den tid som är. Men i stället att söljdriktigt öfvergå till ett angifvande af sin åsigt om beloppet af den tillökning som vtskottet pröfvat skäligt tillstyrka och de vilkor för åtnjutande deraf, som utskottet velat föreslå, tillgriper utskottet ett det ömkligaste svepskäl, som väl gerna kunnat påfinnas, för att afböja allt vidare tal om dyrtidstillägg för innevarande år. Under den korta tid, som förflutitsedan pu gällande statsreglering af riksdagen fastställdes, torde — säger utskottet — någon så betydlig förändring i prisförhållandena icke hafva egt rum,attden skullekunna anses nödvändiggöra rubbning af samma statsreglering och päkal: la förhöjning i aflöningar, som till en del för en redan förfluten tid belöpa. Utskottet har nyss medgifvit, att en prisstegring är för handen, hvilken måste verka särde les menligt för äem som äro hänvisade till en viss bestämd inkomst, och straxt derpå förklarar utskottet, att prisstegringen hade inträdt redan då staten för innevarande är reglerades. Förnuftigtvis kan af dessa på ståenden, sammanstälda med hvarandra, icke någon annan slutsats dragas, än den att anledning kunnat förefinnas att redan för nästlidet år föreslå och bevilja ett dyrtids tillägg; men statsutskottet tager i stället den omständigheten, att det redan är på andra året som trycket af de stegrade priserna gör sig gällande, till anledning att förklara, det icke ens för detta år något dyrtidstillägg bör ifrigakomma. Det är omöjligt, skulle vi tro, att bestrida, att detta statsutekottets sätt att resonera är fullkomligt ohållbart. Vi ha för vår del ingenting att invända mot utskottsmajoritetens äsigt att dyrtidstillägget endast bör beviljas för ett år. Men så snart det blifvit medgifvet, att behofvet är för handen under innevarande år, bör det behöfliga tillägget äfven för innevarande år beviljas. Medgifvandet af ett dyrtidstillägg är till sjelfva sitt begrepp en; tillfällighetsätgärd, och till karakteren af en sådan måtte väl få anses höra, att den bör vidtagas för tillfället, just åå den af omständigheterna påkallas. Eller skulle det väl kunna falla någon in att, om en provins hemsökes af missväxt och till följd deraf hotas af hungersnöd, den myndighet, som egde anordna undsättningsmedel, skulle