Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 3

ifta qvinnan, och för henne sjelf måste det vara gst vigtigt att blifva denna uppgift vuxen, innan det blifvit för sent. . Bland de hinder för detta mål, hvilka ännu ånnas att öfvervinna vågar jag räkna de ej sällan förekommande, från qvinnans sida alldeles för tidiga äktenskapen. Under ett samtal med en äldre fru, visade hon mig med flere prof ur verkligheten, huru i våra dagar mödrar inom den förmögnare medelklassen i hufvudstaden täflade om att så fort som möjligt gifta bort sina jöttrar. hvartill bland annat begagnades, att låta jem såsom ansedda fullväxta, få konfirmeras ett år före den vanliga tiden. . Detta var företrädesvis inom den praktiska klass, der, genom de goda affärskonjunkturerna ander de senare åren, förmögenheten och njutningslystnaden stigit, och der materialismens tillämpade yttersta konseqvens gjorde att qvinpan betraktas och betraktar sig sjelf såsom skapelsens krona i den meningen, att hon vore dess ögsta njutningsmedel, hvilket borde så fort som möjligt tillgodogöras. N Nu anser jag mig hafva antydt hvad jag menar med det gifta qvinnobarnet. ett namn hvarmed jag icke afsedt något skämt, utan en lika betraktansvärd som sorglig sanning. i Vid det konstituerande möte, som för omkring ett år sedan hölls för bildandet af föreningen för gift qvinnas eganderätt, samtalade jag före sammanträdets öppnande med ett äldre, allmänt aktadt och utmärkt fruntimmer om dgifta 1vinnobarnen, åt hvilka jag dock ännu ej funnit den rätta benämningen. Dervid yttrade hon, att föreningens mål bland annat borde vara att i och med detsamma som gift qvinna finge rätt att sjelf disponera sin förmögenhet, borde den yngre oerfarna hustrun skyddas mot kärlekens inflytande, d. v. 8. att något band borde hindra henne att öfverlåta sin förmögenhet handlöst i mannens ego. Torsdagen den 12 sistl. Febr. hade denna förening sammanträde i Brunkebergs hotell. Der funnos många qvinnor. men inga qvinnobarn, hvarken gifta eller ogifta. Förmodligen voro de på barnkalas, der de hade roligare och kunde vara grannare klädda. ena sidan stälde jag i tanken dessa gifta. barnsliga dansdockor och å andra sidan de allvarliga, ädla qvinnor som stiftat föreningen, men hvilka alla skulle inbegripas under en gemensam lag eller en gemensam obunden frihet. Vidare tänkte jag, att friheten är den hårdaste, den tyngsta af alla lagar, enär hon ålägger det största ansvaret, de drygaste mödorna. Dertill erinrade jag mig ett yttrande från föreningens första, konstituerande sammanträde af riksdagsmannen Key, att det vore för de olyckliga äktenskapen man skulle stifta lagar, men ej för de lyckliga. Med tanken på allt detta yttrade jag, att man vid åtgärderna mot mannens rätt att förstöra hustruns pevgar mera tänkt på att åt hustrun viona rätt att sjelf förstöra sina pengar är att bereda skydd åt dem. Botemedlet, skyddet är dock helt enkelt, ehuru vid det tillfället, hvarken jag eller någon annan fann det. Det vore att bestämma lägsta äldern för qvinnans ingående i äktenskap till kanske 20 år, då hon i allmänhet torde kunna anses fullt lika vuxen affärers skötande som ynglingen vid 21 års ålder. Den utmärkte skriftställaren Ernest Legouvå anförer, att Lycurgus seri qvinnan endast slägtets kraftfulla fortplanterska och gifter henne först vid 20 års ålder. Sjelf ser Legouve saken äfven ur högre moraliska synpunkter och anser åldern 22—25 vara den första tidpunkten. Han talar dock egentligen om fransyskor, och Lycurgus talade om grekinnor, båda tidigare utbildade än svenskor, så välsom kroppsligt själsligt. I och med detsamma man sträfvar för gift qvinnas eganderätt till sin förmögenhet och dermed, enligt-tillkännagifvande, afser icke allenast henpes ekonomiska betryggande, mtan äfven hennes moraliska och intellektuella höjsnde, så måste man nogare taga i betraktande åldern för hennes ingående i äktenskap ). Onekligen ha de allt för tidiga äktenskapen varit en fara. som kunnat väcka betänkligheter äfven hos den verkligt reformvänlige, hvilken anser sig skyl dig att afväga alla olägenheter. innan han föreslår det omedelbara införandet af ider, som rubba årtosendens föreställningar och århundradens lagar, men hvilka sjelfva ej ännu stått tillräckliga prof i tillämpningen. Genom äktenskapsålderns höjande för qvinnan blifva också de skyddsmedel för hustruns förmö genhet öfverflödiga, hvilka jag vid det ifrågarande mötet föreslog och hvillka voro medgifvande åt hustrun att sjelf uppbära och sjelf förvalta endast räntan af sitt kapital. hvilket skulle vara fixeradt och under kontroll af hustruns slägt eller kanske offentlig myndighet. Sådana skyddsmedel, nödvändiga för det gifta qvinnobarnet. blifva, snart sagdt. en förolämpning mot den erfarna qvinnan, den verkliga makan (ett gift qvinnobarn kan svårligen kallas maka till en verklig man) samt i vissa fall äfven en förolämpning mot mannen. Det kunde blifva en treoenighetdet medgifves. Men utan höjande af qvinnans äktenskapsålder, ja kanske ntan föregående allvarliga sträfvanden att intellektuelt och moraliskt höja de uppväxande qvinnorna, torde föreningens mål svårligen ännu kunna vinna någon säker popularitet inom riksdagen, om än enskilde motionärer och varmhjertade män der föra heunes talan. Med denna öfvertygelse till grund samt med ännu ej häfda tvifvelsmål om allmänna meningen i lan. det, har jag såsom medlem af föreningen ansett mig verka lika ärligt, lika varmt för hennes mål, då jag för mig sjelf och andre uppställer hindren och söker sjelf medlen att upphäfva dem. för att vid vädjandet till en riksdag vara mer förvissad om framgång. En förening. som inom sig sjelf med fullt inbördes förtroende mellan medlemmarne uppställer svårigheterna och söker medlen mot dem, torde komma både fortare och säkrare till målet, än om hon öfverlåter slikt arbete åt motståndarne, då det kanske blifvit för sent att för den gången nå målet. Som mitt deltagande i öfverläggningen på me än ett ställe ej blifvit rätt uppfattadt eller åter gifvet samt något diskussionsprotokoll vid sam manträdet ej torde hafva blifvit fördt, så får jag här begagna tillfället att förklara det jag utan förbehåll förordade omedelbart tillämpande af hustruns rätt att sjelf förvalta hvad hon förvärf vat. Som jag förut principielt antagit äf en den andra grundsatsen eller hustruns rät att sjelf förvalta äfven ärfd förmögenhet, så gäld 4) Frågas, om icke föreningen för gift qvinna: