Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 3

utseende, och sina — ja, jag säger det rent ut — på fädernet ärfda excellensmanår. Hvarför inte eckså på mödernet fru excellensa? smickrade statsrådinnan. Assessorskan kände sig en smula tröstad öfver missödet vid middagsbordet och försvann med de öfriga damerna i ett at de eleganta förmaken; medan herrarne, som vanligt, grupperade sig i värdens rum kring likörbrickan och cigarrstöllningen, till hvilka snart den silfversmidda punschkaraffinen sällade sig. Dock — assessorskans fina spetsar hade icke mäktat förnagla Göran Adlers frispråkiga läppar. Vid punschbrickan tog han åter till ordet. . Ja, mina herrar stockholmare och göteborgare, nu har gubben i bergsbygden äter en skäl att proponera och det är för vär värd och husets herre, Jag ärlikasom hans hustrus andra pappa, ty hennes far var min bäste vän här på jorden, och jag vet huru hårdt det stod för den fattige handelsagenten, hvilken kom som en främling till vära bygder, att få föra med sig derifrån ortens skönaste tärna, rosen på Fagerhult, såsom hon kallades. Jag minnes ockeå gubben Eskilssons afskedsord i dödsminuten till mågen: Gör du inte henne lycklig, så reser jag mig ur grafven och förföijer dig till din död. Jag är nu här säsom gubbens andra jag, såsom välnaden, hvilken frågar: Gör du henne lycklig, Melcher, min gosse? Men, bäste farbror Aäler, inföll Mel cher svärligen besvärad. Se så, bästa mig inte, åu, ty jag ska svara i ditt ställe. Allt ser ut som om Inga vore lycklig, och jag har inte rätt att döma efter något annat. Tack, ja hjert innerlig tack derför, min gosse, å salig gubbens vägnar! — Hvad åter ditt affärslif beträffar, så ser det briljant och storstätligt ut på alla sätt, och det gläder mig att du förgeonat dig med dina foråna principaler. herrarne Jeffersson, hvilka jag ser här närvarande. Tack för fordna tider, mina her