Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 3

sitt välbekanta småleende; hon tackade å egna och mor Ingrids vägnar för den välmenande ekålen och förespådde brukspatron Adler en stor framtid som folktalare, ty då har man en viss rättighet att ställa sig på sitt auditoriums ståndpunkt och behöfver inte, säsom inom den bildade societeten, tillfredsställa anspråken på att vara litet urban. Hvabefalls? — Lite turban? replikerade patron Göran, storskrattanrde. Ja, mycket har man att lära här i verlden, och se engelska, det har aldrig varit mitt element, och turban har jag, ta mej kassingen, aldrig begagnat, det vili jag lofva!s Konsul Melcher gaf sin mor en uppmun: trande blick till tröst i olyckan, och Kajsa Adler gjorde detsamma åt sin bror. Nu fick du allt en liten pik, bror Göran, fastän du inte begrep den, och inte jag heller för resten. Mon Dieu! — hvilket bordsällskap, sem fallit på oss som från skyn, och som herrskapet nödgats fördraga, hviskade assessorskan till statsrådet och den sintima vännen statsrådinnan, när man stigit upp från måltiden; men deruti ger man en nemesis för dep, som gifter sig unier sitt stånd. Men din svärdotter är ju alldeles förtjusande, bästa Eleonore, hviskade .statsrådinnan, som föga anat att namnet Lona blifvit urbanigseradt till Eleonore. En sådan hållning, sådan grace, sådan verldsvana! Inte ett spår af en simpel bergsmansdotter! Din komplimang, söta Henrioite, säger mig att jag inte lefvat förgäfves. Du finner att ett bygdens barn. sådant som min sorhnstru, behöfde en total omgestaltning. Derför följde jag det usga paret till utlandet, derför bor jag i huset, och derför är jag ännu vid alla bögtidligare tillfällen den egentliga värdinnan. Aek, ja, visst förde hon en liten smula pengar i min sons bo, men tänk bvilka magnifika partier kunde inte han ha gjort med sin intelligens, sitt