Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 3

VETRRRSENESSNN STT RSA RNE verlden, bvaren på sitt sätt. Båda barn at folket, äro de nu mönster för godt folk, eller hur mitt herrekap? Mödrarnas och svärmödrarnas skäl! Och derpå hippa och hurra vi sösom i bergslagen! Men gubben Adler fick endast ett par enstaka hjelpare vid sina hurrningsförsök, ty både värden och assessorskan sägo så förvirrade ut öfver det malplacerade talet och den så föga polerade talaren, att allas blickar riktades på mor och son. Det var endast Kajsa Adler, com belönade den frispråkige med ett högljndt: Bravo, bror Göran! Si, det kallar jag att talal. Assessorskan lyckades omsider få i ordning en näsbledsttack af den minst blodiga art, satte näsduken för ansigtet, bad bordsällskapet om ursäkt och skyndade, kokande af harm öfver sin förödmjukelse, ut i ett ridorum, medan Melcher hade all möda att qvarhålia hennes förföljare vid bordet, ty gubben Adler pästod sig kunna bota åkomman på två minuter förmedelst tammen på pulsen och en iskall portnyckel i nacken. Om Göran Adler emellertid med berådt mod och under kall öfverläggning velat förkrossa den högdragna assessorskan, skulle han aldrig kungat göra det på ett fullsvändigare sätt än genom det ryss afslutade skältalet. Vi mäste dock fritaga den gamle hedersmannen från sådan ränkfuilhet, på samma gårg vi icke fördölja att han sedan gammalt hade ett godt öga till den stolta frun, och att den plötsliga upptäckten af hennes härkomst inspirerade honom till den parallel ban i sitt skältal uppdreg mellan de båda evärmödrerne, af hvilka han ovilkorligen satte mor Ingrid i första rum met. Efter några minuter återvände emellertid den så djupt förfördelade, den just på sin triumfdag så bittert hånade assessorskan med tydliga spår icke af den åkomisa, som enligt uppgift bringat henne att lemna bordet, utan at den vapenlösa barmeneg tårar. Hon hade nu återvunnit hela sin fattning och