Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 3

ten smutt oss emellan, efter värden proklan erat tryckfrihet. Tjenare! botten opp! — Hör du, Kajsa, du! Nu har jag fått litet reda på min sessorska, du! Minzs du Krumpna Lasse i vår födelsestad ? Assessorskan bleknade och började få förkänniogar af fingerad näsblod. Melcher, som också anade oräd, yttrade högt: Bästa farbror Adler, tryckfrihet är inte precis detsamma som det fria ordet. Jag har nyss öfverlemnat det till berr statsrädet. Tjenare! Mjuka tjenare! Bugar mig, der jag sitter, för kunglig majestät och regeringen. En liten smutt, herr statsråd, medan vi vänta på talet. Tjenare! Ja, se hemma hos oss i bergslagen sitter alltid glädjen med vid bordet, och han är alltid ordförande. Der är det han, som hör till regeringen. Så der ja! gvåt portvin! Nu tiger jag, sa salig Hammelio, när han pra tat i elfva timmar. Statsrådet talade länge och vackert för den unga värdinnan. Derefter proponerade värden statsrådets och hans frus skäl. Följde så ännu ett tal af statsrådet för de båda kompanjonerna och det nya bolaget. Man drack och jublade, och herrarne Jeffersson, som också voro högtidsgäster, jublade allramest, för att dölja sina verkliga känslor och för att tysta minnet af deras fordue bokhållares första affärsbragd. Men knappt hade jublet förklingat, förrän den af vinet och bordsglädjen upplifvade gubben Adler knackade sönder ett af de eteriskt fina viaoglasen, för att äska ljud. Melcher Winke bemödade sig förgäfves att nedtysta den talträngde med förklaringen, att ordet ännu icke vore fritt. Göran Adler barklade och låtsade ingenting höra. Mitt kerrskap!s — började haa med sin mäktiga och alltisg öfverröstande stämma. Om jag ocksk inte är den förnämste vid: bordet, så är jag odisputabelt den älste, och i denna egenskap tar jag mig friheten att föreslå en:skål för de båda ätsta om också inte förnämsta af damerna: värdens