Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 3

jag mig dock icke att gifva något totalomdöme öfver denne förunderligt koustruerade : man. Derewot anser jag mig berättigad, på! grund af den erfarenhet jsg vunnit, att oaktadt Almqvists stora slutliga felsteg — I bvilka jag tillskrifver en psykisk desorganisation, visst icke ovanlig hos fantasiens. martyrer, hvilken nägon gövg mäste utjs bryta i en våldsam katastof — ställa honom 1 högt såsom merniska, familjefar och vän. ! Man skall måhända erinra, att vänskapen j: icke är vitnesgild. Men är då ovänskapen t icke så äfven? Är väl den personliga obe j( kantskapen med den det gäller det enda eller ; f : S 1 det tillförlitligare vitnet? Almqvist såsom författare skalljag icke, om ej i förbigående, vidröra. På detta område är jag ej kompetent att inträda. Dortill fordras både visträckta studier och en mognad skarpsinnig omdömesförmåga. Jag skall endast lemna några bidrag tilll1 belysning af hans personlighet, och skulle f hans få ännn qvarlefvande vänner vilja göras setsamma, så kan han måhända med tident af någon opartisk bedömas sådan han var. ; i En dag på sommaren år 1833 hade jag besökt en familj, som bodde på Drottning : holm. Ångbåten, med hvilken jag på afto nen skulle återvända till Stockholm, hadej: några minuter innan jag hann ner till bryg:4 zan lagt ut, och der stod jag förtretad öfver: min senfärdighet. En annan passagerare s tillkom, hvilken drabbades af samma miss! öde som jag. Då han var lika angelägen t att komma till Stockholm på aftonen för-! sökte vi, men fåfängt, att erhålla något be-lt fdrdringsmedel derute. Min olyckskamratl(c tog dock den saken ganska lugnt, ansåg det ! långt ifrån oangenämt, till och med uppfri-! skande, att en vacker sommarafton prome-jl nera en mil, och betviflade a:t vära krafterq lerigenom skulle bli öfveransträngda, Vil: började således vandringen. Samtalet blef! snart lifligt. Haa egde en för mig förvå-!l nande kännedom om heta orten: den enaj? iakttagelsen mera öfverraskande än den an j: dra framkom, och uuder samtalets gäng i gjorde jag mig ofta den frågan: hvem kan! min vandringskamrat vara? men då han ejj! sagt sitt namn, tyckte jag det ej var grann ! laga att derom fråga. När vi gått öfver! Tranebergs bro och ett stycke längre fram, var jag törstig och stannade vid en liten stuga! atanför hvilken eu gammal gumma satt, bindande granviskor. ; Eon hade nyss hemtat vatten i ett ämbar,! men något glas hade hon icke. hvilket min : kamr.t icke heller ansbg absolut beböfligt.j: Mellan honom och gumman, som i början var ordkarg, uppstod snart ett lifligt samtal. Han hade ett alldeles egendomligt sätt : att; vinna henne, och så meddelade hon sina : efradsöden, huru hon som ung blifvit gift! men nu gedan mårga år erka och barnlös, acan huld och skydd, gtorde viskor och sålde: dem hvar lördag i stan — och så gjordel sig min kamrat så noga underrättad om den : affären, att gumman till slut frågade, småskrattande: -herrn måtte väl aldrig vilja slå : ig på att också göra viskor?. hvarpå han tika fryntligt svarade: inte just det, men det är ja ej så rasande att vara lite hemma i den konsten äfven. — När vi sedan fortectie vär vandricg, blef gummans strä!samma lif ect rikt ämne för min kamrat, och han utvecklade ev sådan massa af stora ideer lam sättet bär i verlden att slå sig fram med btet och ändå lefva nöjd, att jag blet hänförd deraf, icke minst derföre att allt hvad han yttrade framställdes så originelt, men tillika så anspråkslöst. Då vi stannade på Rödbotorget, han för att gå ät Norr, jag till Myntgatan, kunde jag ej längra tillbakahälla den fråga, som flere gönger sväfvat på mina äppar: hvem är det som beredt mig denva angenäma vandring ? Mitt pamn är Almqvist, och jag tituleras rektor, rär det icke anses gå an att kalla mig herrc, blef svaret. Författaren till Törnrosens bok ? frågade jag häpen, Jaså — har kerrn läst Törnrosens bok ? trågade Almqvist, men så ointresseradt, att jag icke deri — och samma iakttagelse gjorde jag mänga gävger feian — spårade den ofantligt utvecklade sjelfkänsla, som man velat tillägga honom som författare — och i förbigående sagdt hos mänga andra författare, med hvilka jag kommit i beröring, har jag päträffat en vida mera ntvecklad sjeifkäusla. ofta icke alls stående irätt förhöllande till deras värde såsom författare, Jag vill dermed icke batva sagt, att Almqvist underskattade sina förtjenster som författore men då havs arbeten gjordes till föremt1 för samtal och då mot dem ofta riktades ganska skarpa anmärkningar, erfor jag aldrig, att ban fattade humör, utan yttrade han sin belåtenhet med att de lästes, att man reflekterade öfver dem och att hans Ksigter både gillades och förkastades. Han förevarade dem visserligen utförligt, när han så ansåg nödigt; men han undvek dispyter såsom vanligen resultatlösa. Tills slutet på bösten (1833) qvarstannade jag i Stockholm, och derunder sammanträffade jag med Almqvist ofta, minst ett par gåoger i veckan, stundom oftare, och hvarje gång jag under de päföljande åren vistades i hufvadstaden var Almqvist den af mina vänner, som jag först vnskade träffa; men till hans egenheter hörde, att hastigt be sluta sig för och företaga resor och utfärder, så att han stundom var alldeles försvunnen, tills han lika plötsligt framträdde igen efter en liten uppfriskande färd — som ban uttryckts sig — vill Norrland, eller Östergötland, eller Småland, o. 8. v. ETT OS IKE COST LEONE a ten smutt oss emellan, efter värden proklanr erat tryckfrihet. Tienare! botten opp! —