Aftonbladet – 20 februari 1874, sida 3

Efter sådana utfärder var Almqvist all tid vid ett briljant lynne och skildrade oöfverträffligt sina reseintryck och de mänga personer af mycket olika samhällsställning, med hvilka han sammanträffat. Hvar han kom hade eller fick ban snart bekanta; jag kan icke erinra mig någon, hvilken så lätt som han kunde välja samtalsämnen, lämpade efter den persons bilåningsgrad, med hvilken han sammanträffade, och hvilken i så hög grad som han egde förmågan att under samtal intressera personer, utan att derpå det ringaste lägga an. Med allmogen, som han gerna talade med och kanske helst med den, kom han mycket snart på god fot. Han egde en förunderlig förmåga att vinna dess förtroende. Jag skall derom längre ned anföra ett ganska karakteristiskt drag. Om den, såsom ett af de många profven på Almqvists excentriska skaplynne, ofta framhållna flyttningen till Wermland 1823 samtalade vi flare gånger, och han skämtade sjelf öfver den besatta uppfattning, som så många hade rörande motivet för denna flyttning. Den skedde alls icke för att äta gröt med träsked och odla sitt torp med egna händer. Hvarken hans fina byggnad aller hans krafter egnade sig för kroppsligt arbete, och både under barnoch ynglinga: åldern hade han vistats hos föräldrarne, som boddo på landet, och förstod ganska väl att en läskarl, 30 år gammal, icke med tungt jordarbete skulle kunna försörja sig. Men hvad var då motivet till hang bizarra flyttning? Han bade från sitt femtonde är oafbrutst läst, och läst allt öfverkomligt, med allt större ifver. Han var nu vid 30 års ålder andligen — eller om man så vill litterärt — öfvermättad och han kände ett oafvisligt bebof af en andlig dietkur, och så valde han en trakt och ett ställe, der han kunde och måste föra ett ytterst till bakadraget lif, ett naturlif, om man så vill kalla det, der han kunde genom vistelsen i den fria naturen smälta hvad han andligen fött till öfverflöd. Om hen egt förmögen het, skulle han — såsom nu ofta är förhöl landet med mer eller mindre belästa eller förlästa personer — företagit en lång tur genom Europa eller hvilat app sig på ett vackert landställe, rest till nkgon badort på vestra kusten, seglat och fiskat och under tiden makligt digererat den myckna sammanblandade boklärdomen. Det torp, han bebodde, lydde under en egendom, i hvilken en at haus vänner var de!egare, och denne, med hvilken Almqvist stod i ständig beröring, drog med nöje försorg om att han med familj icke b-höfde sakna det som erfordrades för ett angenämt, om än tarfligt lefnadssätt. När han efter vid pass halftannat ärs naturlif ätervände till Stockholm, hade han ätervunnit den inre jemnvigten, troåde han — och så börjada den litterära verksamheten, dock i förstone med ringa ekonomisk framgäng. Ingen bar ansett det vara bizarrt att han — längre fram i tiden — ett par år bodde på Antuna i Roslagen eller ungefär lika länge var bosatt dels i dels utanför Jönköping.