Aftonbladet – 19 februari 1874, sida 3

underdomares sättande på fast lön omöjligen kan utan allmänhetens lidande och en betydlig tillväxt i statsntgifterna för närvarande hos oss genomtöras. Invänder man häremot att sådant låtit sig göra i andra länder. specielt Danmark och Norge, så svarar jag. att rättsinstitutionerna i dessa länder äro så olika våra. att man från jemförelsen med dem icke kan hemta stöd för antazligheten af ett nytt aflöningssätt. Jag behöfver blott fästa uppmärksamheten derpå, att i nämnda länder proceduren äfven vid underdomstolarne är skriftlig, hvarigenom den för våra underdomare särdeles tidsödande, onerösa och mer än andra göromål till omfånget vexlande protokollsskrifvingen, hos dem är en ren obety lighet; vidare att jurisdiktionerna äro vida mindre än hos oss och att jordstyckningen och hemmansklyfningen icke der på långt när tagit den utsträckning som i vårt land. Då nu för hvarje af domsagorna, åtminstone i Danmark, statsverket aflönar två lagfarne män, är det. med beräkning af samma rbetsprodukt utaf hvarje vid våra underdomstolar anställd jurist. lätt att inse. hvilken ofantlig apparat, som skulle erfordras för att upprätthålla tärtsskipningen på landet. Ännu mer i ögonen fallande blir detta, om man till jemförelse tager våra stadsdomstolar, hvilkas ledamöter och tjenstemän i allmänhet hafva hufvudsakligen fast lön. Vi se då att städer med icke flere än 6— 10.000 invånare anse sig för sin rättsskipning behöfva tre å fyra, eller om man ock frånräknar dem som äro bisittare i rätten, åtminstone två jurister. För genomförande af en sådan reform i underdomarnes aflöningssätt, att de sättas på fasta löner, fordras således efter min öfvertygelse i första rummet införande af skriftlig procedur vid underrätterna, men detta åter betingar en annan icke mindre vigtig reform — införandet af advokater. K. M:t har, i likhet med komiterade, trott sig kunna aflägsna olägenheterna af sportelsystemet med bibehållandet af dess fördelar derigenom, att sportelsatserna i allmänhet blifvit nedsatta så lågt, att de beräknats motsvara endast domarens kostnader för embetets skötande, så attlön af statsmedel skulle anslås för hans eget arbete. Lätt är dock att inse, hurn vanskliga sådana beräkningar måste vara i afseende på ett embete, hvars göromål äro så vexlande och så beroende af tillfälliga omständigheter, som förhållandet är med domarens. De grunder hvarefter dessa beräkningar blifvit gjorda, synas mig ej heller tillfredsställande. Man har föreslagit expeditionslösen till 1 rdr för första arket och 50 öre för hvarje af de öfriga. Betänker man nu. att denna lösen skall utgöra if nIDE för protokollets uppsättning. dess utskrift och kollationering samt i många fall renovation deraf, och att blotta utskriften och renovationen nu för tiden medtager 50 öre, så finner man att återstående 50 öre skulle räcka ej endast till vivre och aflöning åt det eller de biträden, domaren behöfver använda för protokollets uppsättande, utan äfven för de mångfaldiga andra lönlösa bestyr. för hvilka biträde behöfves, äfvensom i de flesta fall till ersättning för domarens alla embetsresor samt hans och biträdens vivre på tingsställena. Att det härtill är otillräckligt tror jag mig utan fara för misstag kunna påstå, likasom att, om förslaget antages, domaren antingen måste af detför hans enskilda räkning afsedda kontanta anslag använda en icke obetydlig del till sina kostnaders bestridande, eller ock, då detta anslag s8ynes lemna honom föga tillgång dertill, sättas i nödvändighet att taga sina egna krafter så strängt i anspråk, att han snart förslösar dem eller åtminstone förlorar den håg och det intresse för sitt vigtiga kall, hvarförutan detsannerligen icke kan skötas såsom sig bör. Af de komiten tillhandakomna uppgifter öfver inkomster och utgifter vid rikets domsagor inhemtas också, att icke mindre än 51 af rikets häradshöfdingar Vopgifvit sina kostnader för embetets förvaltning till högre belopp, än hvartill K. M:t beräknar dem; lägger man härtill att. iden mån alla lefnadsförnödenheter stiga äfven det juridiska biträdets och renskrifvarens arbete fördyras, tror jag att man måste gifva mig rätt i det påståendet, att, om en reglering på de föreslagna grunderna åvägabringas. den tid icke skall vara aflägsen, då K. M:t, med begagnande af sitt prerogativ att ändra expeditionstaxan, skall nö gas genom lösens höjande tillmötesgå allt starkare rop på löneförbättring. Icke fastare äro de grunder, hvarefter man beräknat häradshöfdingarne tillkommande s. k. tjenstgöringspenningarne, hvilka skulle dem tillfalla efter följande norm: 10 rdr för hvarje tusen af invånareantalet, 10 rdr för hvarje afgjordt gröfre brottmål och 5 rdr rår hvarje annat afgjordt civilt eller kriminelt mål, hvaruti de s. k. ansökningsärendena ej äro inberäknade. Granskar man nu huru detta skulle slå sig ut i verkligheten uti en domsaga med till exempel 40.000 menniskor, för hvilka tjenstgöringspenningarne skalle efter den första beräkningsgrunden utgöra 400 rdr, och frågar hvad det är för göromål man på detta sätt vill ersätta, så finner man att domaren, äfven om ban är i tillfälle att använda biträde till all uppsättning, likväl skall för den nu nämnda summa handlägga, justera och expediera 1500—2000 ansökningsärenden. uppsätta 200 gravationsbevis, föra konkursoch förmynderskapsförteckningar, uppsätta vidlyftiga sta tistiska uppgifter, sköta all korrespondens samt dertill bära hela ansvaret, ej endast för hvarje sådan embetsåtgärd, utan ock för det hela så att icke någon enda kugge i det vidlyftiga maskineriet gär sönder. hvarigenom hela verket stannar. Antalet afgjorda mål är en lika litet viMörlitlig berkkningsgrand: ty i ena domsagan, ler man har för sed att till häradsrätterna instämma enkla skuldfordringsmål i stället för att vända sig till konungens befallningshafvande, kan numerären af de afgjorda målen vara mycket hög utan att gifva fjerdedelen så mycket att göra som i en annan domsaga ett vida färre antal, men mera invecklade, egentliga rättstvister. För öfrigt är målens antal synnerligen luktuerande. Hvem säger mig att i en domsaga. der rättegångarne under de sista tio åren . medeltal uppgått t. ex. till 100, icke detta antal under kommande tio år fördubblas? Resultatet af de uppgjorda beräkningarne sy168 ock visa, att grunderna för desamma ej äro riktiga. Så äro uti en domsaga med 32500 inrånare tjenstgöringspenningarne upptagna till 2500 rdr och bruttoinkomsten beräknad till 11.180 fdr, medan uti en annan, som har 42.600 invånare, dessa faktorer äro upptagne till respektive 300 rdr och 9225 rdr. Uti två granndomsagor ar den ena med 55.300 invånare fått tjenstgöringspenningar till belopp af 3000 rdr, medan len andra, med en folkmängd af 59.000 menniskor, fått nöja sig med 2600 rår. Totalomdömet om förslaget i denna del kan jag icke bättre uttrycka än med komiterades egna ord. pag. 6, der det heter: För öfrigt kan med visshet antagas, att man fåfängt skall bemöda sig att för all framtid