Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 3

förmå Eurysakes att ingå på bytet af rust ningar. Er Elmlund gifver en synnerligen vacke bild af: Eurysakes — om också icke full motsvarig deras föreställning om Ajassonen eom närmare känna den homeriske hjelten — och efter hans uppträdande i tredje akte: vinner stycket, som förut gått något tungt icke obetydligt i intresse. Särdeles väl sä ger hr E. sina första ord i drömyrseln, och hans sällspordt vackra sätt att verkställs den svåra helsnivgen till fosterjorden för tjenar stort erkännande. Det är oss et nöje att få lyckönska hr E. till lösninger af en sådan uppgift som Eurysakeg, hvar han haft större framgång än i någon före gående på lång tid. Den svåraste rollen i dramat är tvifvels utan Tekmessas. Met är dock icke blot biindheten, som gör den svår och påkostande. ehnru man lätt kan förstå huru svag och hjelplös den, som verkligen eger i sin makt ett skiftande ansigtspel, beröfvad sitt förnämsta uttrycksmedel, blicken, måste känna sig. Tekmessa har äfven svärare saker att utföra än någon af de andra, t. ex. den långa berättelsen i första akten och den äfvenledes mycket länga och tröttsamma scenen i den sista, då hon på afständ följer striden med sina böner och sin uppmärksamhet. Fru Hvasser lägger genom hvarje ord och hvarje bibörd i dagen att hon är fullt på det klara med sin maktpåliggande uppgift — en ståudpunkt som ingen enda af medspelarne ilika grad hunnit. Om bon ändock ej fullkomligt lyckas röra och värma åskådaren, torde skulden härtill näppeligen vara hennes. Styckets förnämligare biroller, Rhaistes, Eubulos och Hyllos, hafva hos hrr Christiernson, Dörum och Fristedt kommit i alldeles oriktiga händer. Dock må den förstnämndes bemödande att riktigt säga sin roll erkännas. Deremot är det jast i fråga om talet som hr Dörum felar. För det första tager ban sina toner så djupt ifrån och så djupa, att de förlora all slags klang. Och dernäst iandrar han fram dessa trimetrar — hvilka dock, såsom ofvan anmärkts, gifva tillfälle till stor omvexling och derför äro så lätta att på naturligt sätt utsäga — så att de olika stafvelserna falla taktmessigt såsom hammarslag, hvarförutan slutstafvelserna i hvar mening bekomma vanställande dubbel ljud. Hr Fristedt är lika olycklig i både kal och spel. Men hvarför — dä det är fråga om ett värdefullt inhemskt skådespel — icke anpförtro Rbhaistes åt hr Fredrikson ller, i fall dennes tid och krafter för andra uppgifter äro för hårdt anlitade, ät hr Thererström, Eubulos åt hr K. Almlöf samt Hyllos åt hr Hartman? En sädan rollförleining skulle gifvit skådespelet en helt innan scenisk fysiognomi. Budbärarens och sändebudens emå partier utföras ganska tillredsställande af hrr Lundberg, Håkansson och Olsson, hvilkas musikaliska stämmor göra sig väl gällande i dylika versifierade talroller. Ett rollutbyte mellan den förste och den sistnämnde torde dock varit på sin lats, ty man har svärt att föreställa sig len lätt tillfredsstälde getaherden som en ildre man. De nymålade dekorationerna äro af en rod effekt. Innan vi lemna detta egtycke, för hvars ipptagande sent om sider vi, såsom sagdt, välla direktionen räkning, hemställa vi huru vida tiden icke kan vara inne att införa Wunebergs andra skådespel, den täcka faniljemålningen Kan ej på den k. scenen, som i hr K. Almlöf och fröken Lindqvist ger tvenne för de båda hufvudrollerna fullt ugsande konstnärer.