Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 3

MUSIK. Hr Richard Hagemeister, hvars rika konst närliga begåfning och energiska arbetsflit sedan länge egt den musikälskande allmänhetens sympatier, afgaf genom lördagens konsert ä Stora teatern glädjande prof på de betydande framsteg han lyckats vinna under den frejdade Joachims ledning. Mendelssohns sköna E moll-konsert, åt hvilken de störste violinvirtuoser med förkärlek egnat sig, fordrar, så vida dess tolkning skall ega giltighet såsom mästarprof, att i densamma måste framstå en fullt utbildad artistisk personlighet, mäktig af sjelfständig uppfattning eller originel belysning af den inspire rade tondikten, och något till denna grad af första ordningen förmådde hr Hagemeister ännu icke realisera, men allt hvad man af en ung och nu först verkligt erfaren artist egde rätt att hoppas gaf han onekligen i fallaste mått. Säväl hans ton som stilen hos föredraget vitnade, här likasom under följande nummer, om märklig förkofring i manlig kraft och allvar och den bästa riktning, de renaste konstnärliga intentioner ädagalades i hvar och en af de prestationer. hvarmwed han under konserten gjorde sig gällande. Lyckligast löste han sin uppgift i Tartinis D-dur-sonat, hvars Affettuoso sär skilt återgafs med en känslans ädelhet och djup, hvilka vi anse lika lofvande som någonsin god stråkföring eller solid teknik. Äfven ackompanjemanget till en sopranaria ur Normans festkantat uppbar han med gedigen talang, ehuru fru Stenhammars för träffliga utförande af sängpartiet måhända något skymdes genom instrumentalstämmans styrka. Utöfver programmet skänkte konser!tgifvaren -genom Sebastian Bachs Bourre i H-moll en opåräknad och värdefull konst pjatning åt den erkänsamma publiken. F-moll-kohserten är visserligen icke den mest berömda bland Chepins större piano kompositioner, än mindre att räkna bland de mest karakteristiska, han frambragt säsom en af detta instruments erkända heroer, men synnerligen finalsatsen hedrar dock sin mästare så genom innehåll som form, och, likasom den mindre lättfattliga larghetton, återgafs den nu med utmärkt talang af fröken Thegerström. I trion ur Brendlers Ryno gjorde särdeles fröken Riegos vackra stämma och själfulla föredrag behaglig effekt. Konsertens glansnummer i rent musikaliskt intresse voro emellertid de båda sym foniska tondikter, hvilka utgjorde dess inledning och afslutning, den förtjusande ouverturen till Vattendragaren af Cheru bini samt Beethovens odödliga A-dur-symfoni, hvari allegretton nu såsom alltid väckte auditoriets hänförelse och finalsatsen genom ett mer än vanligt snabbt tempo framstod med hela sin gripande storhet. Att kapellet löste dessa och öfriga uppgifter med utmärkt förtjenst behöfver ej sägas. Hr Nor man, som under konsertens fortgång upp trädde både såsom kapellets anförare, tonsättare och pianist (med det mästerliga ockompanjemanget till Tartinis sonat), mottog, i likbet med konsertgifvaren, upprepade gönger publikens hyllning. Söndagens populära konsert under anfö rande at hr Meissner erbjöd i sitt program två svenska originalkompositioner — Franz Berwalds tonmälning Elfenspiel, som, fantasirik och originel till sitt innehåll, af de utförande forårar mer finess än som nu kom den till del, samt en ädel och värdig Intrade ur den sorgkantat af J. A. Josephson, som i dessa dagar lemnat pressen. Säsom slutnummer gafs Beethovens fjerde pianokonsert (G-dur), ett mästerverk från tonskaldens bästa är, komponeradt 1806 och utgifvet 1808 samt tillegnadt erkehertig Rudolf, som af tacksamhet åerför beredde maöstron både smickrande ärebetygelser och, för några år, pekuniärt oberoende. Hr Richard Anderson vann en konstnärlig utmärkelse af verklig betydelse genom den solida talang, hvarmed han löste denna svåra uppgift. En symfonisate, som i toner skulle omkläda Schillers drama Wallensteing lägeroch hvars kom: