Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 3

OG ac MUV NI MUD UlIleflikv BVIRIJUVESE BIJ LAM som detta, helet när det är så allmänt kändt. Mot ett par af dessa uteslutningar mkste vi dock inlägga en bestämd protest, nemligen af de den skeppsbrutnes ord i drömmen, hvilka först ivgifva Leontes misstanken om hvem han är, gazwt denne senares afsidestal, då han känner retelsen att rödja den förmente bedragaren ur vägen, Uteslutandet af detta för karakteristiken af Leontes så vigtiga drag är både ur allmänt poetisk och ur dramatisk synpunkt ett stort missgrepp. Om — som vi gerna vilja medgifva det länga talet i uppvaknandets yreel är svårt och förefaller litet onaturligt, hvarför en förkortning deraf i praktiskt bänseende var behöflig, kunde ju hotet mot Atriden och hans utskickade hafva uteslutits; men upprepandet af de förut i Tekmessas berättelse förekommande orden: Till Foboina styren, om er gudars nåd är kär, för ej uteslutas, emedan deras utsägande första gängen just hänvisar på det sätt, Eorysaker skall nyttja för att uppenbara sig, så väl för åskådaren som för Leontes, Den senare förkortsingen åter innebär en besparing af nägra få verser till det oerhörda priset att Lsontes förefaller å2kådaren vara mindre sannt mensk lig och dermed äfven mindre värst hans med lidande, än han enligt skaldens intention borde vara. Ådagalägga sådana stympningar af konstverket vristen inom k. teatern af sannt ästetiskt bildade literära rådgifvare, visar upp fattningen hos flertalet af de spelande på en annan betänklig brist, den af en verklig regie. Om äfven hos de äldre skådespelarne i detta fall en sjelfrådigbet gjort sig gällande, som skulle göra det svårt att få t. ex. hr Swartz att ändra sin genomgående falska uppfattniog af ILeontes till kropp och själ friska och frimodiga natur eller hr Hansson att tala som en verklig menniska talar, så borde väl råd och anvisningar om det rätta förståndet af skaldens ord ej vara alldeles förspilda på de yngre skådespelarne och eleverna. Så illa som hrr Dörum och Fristedt sam: fröken Edelstam här tala, så otympliga äthäfvor, som hr Christiernsson här gör sig skyldig till, en sidan oförmåga att gå och röra sig naturligt, som nästan hela den manliga personalen, med undantag af hr Elmlund, här ådsgalägger, allt detta tyder på bristande ledning. Ja, endast det visar en nästan oförklarlig. tanklöshet, att man tillåter de grekiska ynglingarnae Euryeakes och Hyllos behålla sina mustacher, och detta trots det talas om skönheten af den eaes läppar — nu skymd af denna modernt manliga prydnad — och den andre rent ut kallas skägglös. Bristen på regie visar sig äfveni ett annat fall, nemligen i det besynnerliga sätt, hvarpå inom den dramatiska scenen, särdeles i stycken tillhörande den högre genren, rollfördelvingen plägar ske. Det är icke ovanligt att i en liten obetydlig komedi se scenens bästa krafter använda, på samma gång i det stora skädespeler partier af högsta vigt anförtros åt skådespelare af tredje rangen och derurder. Äfven rolibesättningen i Kungarne på Salamis gifver anledning till anmärkning i detta afseende. Detta dock minåre med hänsigt till hufyndrollerna, ty des-a kunde med teaterns nuvarande resurser näppeligen hafva utdelats på annat sätt. Men Eubulos, Hyilos och Rhaistes för intrycket af det hela ingalunda ovigtiga roller kunde och borde hafva lemnats i bättre händer. Värt erkännande att k. teatern för mnärvarande icke eger rägon lämpligare skådespelare för btergifvandet af Leiokritos än he Hansson invebär för ingen del något medgifvande af hans lämplighet. Rent ut sagdt, denna uppgift, dramats från modern synpunkt egentligen tragiska, öfverstiger alldeles hr H:s krafter, något som ingalunda var oväntadt för den, hvilken pä förhand kävde bäde den ena och den andre. Hr H. eger såsom skådespelare stora yttre tförmäner i ett imponerande utseende och en djup, välljudande stämma, men de förmå icke att höja honom till konstnär, ty han har aldrig lärt att begagna dem rätt. En enformigare diktion än hr H:s kan man knappt tänka sig, hvartill kommer en så ofta fullkomligt oriktig betoniog af orden, att man har rätt att tvifla på att ban fullt begriper hvad han säger. De konstpauser, gom göras, särskildt upprspade gånger framför ordet konung, hjelpa föga upp saken. Men äfven hr H:s anlete är enformigt och åtbörderba likaså, Hvarthar — och denna fråga gäller icke hr H. ensam — hvart har mimikens konst tagit vägen på vår tragiska ecen? Väl är här fråga om ett antikt drama, men ej har förf. derför menat att skådespelarnes anleten skola vara orörliga som de gamles masker. Tvärtom säger han bestämdt i början af tredje akten att Leiokritos uppsyn, pyss mörk och dyster, nu är lugn och Jjus. En sädan anvisning har skådespelaren ej rätt att förbise. — Detta allt oaktadt hälla vi ej otroligtatt hr H. nedlagt mycken flit och möda på inöfvandet af sin roll, men beklaga blott att resultatet ej blifvit större. Var det ej alldeles oväntadt att hr Hansgon skulle blifva mindre lyckad som Leiokritos, var det eamma dock ingalunda förutsedt rörande hr Swartz som Leontes. Hr 9. är en verklig tragisk skädespelare, eburu hans sfer ej är sypnerligen omfattande, men Leontes ansågs falla derinom. Det är dock blott en mycket obetydlig del af Leontes, som hr S. skänkt oss. Den unge, dädkraf. tige hbjelten, som slog Tenukrog, den borne kungasonen, som ingen fruktan har hvarken för kronans makt eller ansvar, men vill förgaka henne, när han anser en annan ha bättre rätt dertill, af honom låter oss hr 8. se föga eller intet. Af den ljuse Dikedyrkaren, som gör det rätta icke af fruktan derför, utan . af vördnad, har blifvit en svag, gråtmild. grubblare, för hvilken offret af en kronaj: knappt synes som något offer, ty man kan :i ej förstå hvad hav skulle göra med henne. Har hr 8. ej förmått tränga till det inner-: sta af den karakter, han har att återgifva, så afvinner han den dock effekter på sidan of den poetiska afsigten dermed. I den sköna scenen med fadern i andra akten, der hvardera på ett lika djupsinigt som skönt:. sätt utvecklar sin verldsksigt, ser man hos hr 9. mindre bemödandet att gifva en sann bild af Leontea, än att, som det heter, knipa an Itttvänrd nanhlik hvilket dacg värrsa allt