Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 3

BEE St I Sörensen från Stockholm för en köpesumma af 190.000 kronor. Den nye egaren ämnar å stället, Isom är beläget alldeles invid jernbanan, upp: föra en större träförädlingsanläggning. TEATER STORA TEATERN: Kungarne på Salamis, tragedi i fem akter af Johan Ludvig Runeerg. I Det var otvifvelaktigt en ädel och vacker tanke af styrelsen för vår nationalteater att fira Ruvebergs jubileum medelst uppförandet af hans mest fulländade dramatiska skapelse: Kungarne på Salamis, och denna tanke fann också ett lifligt gensvar hos den teaterbesökande allmänheten, som på sjeliva fegtdagen infarn sig till så stort antal, som Stora teaterns salong förmår att rymma. Sedermera har det storartade sorgspelet ytterligare gått tre gånger öfver scenen inför Åtminsione goda busa. Vid alla dessa sillfällen har intresset varit större än bifallst, ehurna yttringar af det seaare ej heller uteblifvit, och det är derför attförutse. att detta drama, om det ocksä ej blifver ubgot egentligt kassastycke, dock ganska väl kommer att bibehälla sig på repertoirep. Skall detta ske, bör det doek icke med ens utspelas. Deremot tro vi, att derta den svenska dramatikens mest klassiska arbete med fördel för kungliga teatern skulle kunna uppföras en eller tvä gånger i mänaden, liksom det alltid är en stor prydnad för dess repertoir. Sättet för dess utförande kan åter näppeligen anses för någon egentlig heder för vär första dramatiska scen. Tvärt om fulltygade det, möjligen bättre än något föregående fall, det sorgliga förhållande, att den kungliga svenska skädebanaas krafter är otillräckliga för återgifvandet af det högre skådespelet. Det oaktadt kunna vi icke önska det vådliga experimentet att upptaga Kungarne på Salamis ogjordt. Styrelsen för vär för nämsta, ät de fosterländska sånggudinngoraa egnade gcen hade i detta fall till den store skalden liksom till svenska folket en förbindelse att fylla, och man mäste alltid hålla den räkning för att den offentligt gifvit ett erkännande åt densamma, äfven om man ej kan undertrycka den önskan, att detta gifvits på en tid, då de sceniska krafterna stodo i ett riktigare förhällande till den mycket fordrande uppgiftez. Det gjorde de verkligen för tio år sedan, straxt sedan det storartade dramat utgifvits på trycket. Georg Dahiqvist egdo då ännu sin falla kraft och en sådan mäktig genius fordras det för att gifva en verklig bild af Rune bergs Leiokritos, Hrr Swartz och Elmlund voro begge kraftfullare den tiden. cch särskildt skulle den förre då tvifvelsutan förmått bättre uppfatta och framställa bjelteynglingen Leontes. N. W. Aimlöf skulle åt Enbulos kunnat skänka den ädla värdighet, hvilken han pu går alldeles för lustig. Möjligen hade deremot fru Hvasser ej då ännu nätt den konstnärliga mognad, vilken hon säsom Tekmessa lägger i dagen ch denna roll i hög grad kräfver, men hennes Tusnelda hade likväl redan då visat att bon ätminstone ej skulle misslyckats i densamma. Ett sådant omdöme kan deremot au komiaa endast få af de biträdande konstnärerne till del. Att ingå i någon närmare redogörelse för detta stort anlagda skådespels betydelse såsom konstverk torde vara alldeles öfverflödigt, då det redan i tio år varit allmänt kändt och beundradt samt till och med af en ästetiker, docenten H. Solander, gjorts till föremäl för en vidlyftig vetenskaplig undersökning. Vid en enåa sak vilja vi dock fästa oss, då denna synes vara den enda egentligen omtvistade, Dess stora poe: tiska skönhet har nemligen af alla medgifvits, men dess egenskap att vara dramatiskt i egentlig mening, så att det för att fullt njutas ej blott kan spelas, utan rent af behöfver spelas, har deremot ej vunnit ett lika obetingadt erkännande. Man har ansett att det antika, såväl i ämnet sjelft, som i uppfattningen deraf, skulle göra stycket främmande för en modernt danad pu blik, samt att den för både skådespelare och Bhörare ovana versformen i förening med de ofta väl långa talstyckena skulle bidraga att förstärka detta intryck. Det är sannt att, liksom ämnet för dramat är hemtadt frän antiken, så genomgås det ock af en antik ande, renare och större än i något modernt drama, Göthes Ifigenia möjligen undantagen, och äfven formen är bildad efter antikens mönster. Dock för man ingalunda föreställa sig stycket såsom en anakronism, såsom en gengångare af en för alltid utdöd verldsåskådning och likaledes för alltid utdöd konstform. Det antika i Kungarne på Salamis är ej så uteslutande antikt, att det icke eger en den moderna personligheten tilltalande konkret skönhet. Det är visserligen ett s. k. principdrama i strängaste mening, man här har framför sig, men principerna uppbäras af fullblodiga menniskor, icke af abstrakta typer. Leiokritos, ehuru en lekboll för ödet, enligt antikens uppfattning deraf, är dock en fallbaltig karakter, äfven ur modern synpunkt betraktad, i flere fall jemförlig med Macbeth. Den romantiska kärleken saknas väl fullkomligt, men det vackra förbäilandet mellan Eurysakes och Tekmessa torde dock snarare vara en bild ur den kristna, än ur den an; tika verlden. Mest abstrakt förefaller otvifvelaktigt Leontes med sin absoluta vördnad för det rätta, som kommer honom att förolämpa sina vänner och bekämpa en älskad fader. Så fyld af sitt patos, lydnaden af Dikes helga bud, är han dock icke, att ej denna kostar honom en härd strid, och detta ej blott en strid mellan ett sinligt godt och ett moraliskt godt, utan en strid, såsom han sjelf säger, mellan pligt och pligt. Och att det ej är rätt gerna han offrar den lägre pligten för den högre visar förf. genom den frestelse att undanrödja Eurysakes, som han låter Leontes utstå vid första misstanken om hvem denne är. (Se: 1863 års upplaga sid. 95.) I ämnet och dess behandling synes oss derför icke ligga näI got hinder för styckets pjutbarhet från våra ) dagars scen. Än mindre ligger något sådant i versformen, den sexfotade jamben som tvärtom eger en lika stor förmåga af aomvaxlino och talharhet som den fomfatada