Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 2

Inom köpmansverlden, liksom inom den politiska, aktar man klokheten högre än grannlagenheten. Dessutom lefve den iria konkurrensen! Vi befinna osa ju ännu på krigsfot, fastän vi i det yttre iakttaga diplomatisk artighet och till och med, som du vet, någon gång spisa middag hos hvarandra. — Ack, hade jag bara för tillfället disponibla hundratusen, skulle jag göra en den allra briljantaste affär midt framför näsan på Jefferasons, som likväl redan fött väderkorn på den. Ser du, Ingalill, sådant kallas en köpmansfint, men den är lika tiliätlig som ett snillrikt drag i schackspelet. Den poetiske Melcher hade upplöst sig i den merkantile. Den länga vackra blicken hade förbytt sig till den oroliga. De klippande ögonlocken flögo upp ech ner likt pistonerna i en arbetande ångmaskin. Hör du, min tjusande Ingalill, tänk om jag, det vill säga du, ty utan din vilja sker ingenting i den vägen, skulle ett tu tre försälja Fagerhult. Du skulle sjelf tvärtemot lag och bruk få förvalta köpeskillingen. Jag skulle blott låna den af dig på ett år och då lemna den fördubblad tillbaka. Vikunde zedan kalla den summan: lilla Vielas bosättningsfond. Hon skulle i sin ordning vid mognare är sjelf få förvalta sin skatt och lära sig en och annan inblick i det praktiska lifvet, om hvilket qvinnan gunås är alldeles för okunnig. Jag afskyrlagens orättvisa mot qvinnan i allmänhet och mot len gifta qvinnan i synnerhet, och jag ångrar verkligen djupt att iatet äktenskapsförord ir uppgjordt oss emellan, jag som fick hela min ekonomiska lycka genom dig, du älskade vän. Du har visserligen haft rätt att granska min förvaltning af ditt fäderne, men du intresserar dig alls inte för detaljerna, du ger bara på totalsumman och tror blindt på din ödmjuke förvaltare. Det vore dock större trium? för mig, om du vore lika misstrogen i afseende på mitt handhafvande af det som moraliter om också inte legaliter är ditt, som du är skuggrädd för mina storartade affärer. Du skulle ta dig ett ombud,